Var är flamingosarna?

Jodå.
Det gick bra idag.
Han samlade alla sina älsklingar i en påse och sträckte sedan fram dem till expediten hur lätt som helst.
Sedan gjorde vi några ärenden innan vi åkte hem, och lilleman sa under den tiden faktiskt inte ett pip om dagens milstolpe.
Och inte hemma heller för den delen. Inte ens när han ramlade ute och slog sig så han började gråta.
Men så blev det läggdags...
Arg som ett bi förkunnade han att han ALDRIG nästa gång skulle ge bort sina tuttar!
När herr B sa att det inte blir någon nästa gång rusade han till sitt rum och krälade in under sängen för att leta.
Nu har han just lagt sig.
Utan.
Tror jag.
För jag misstänker skarpt att han han gömt den allra finaste.
Den rosa med två flamingos saknades nämligen vid överlämningen...

Att göra ärenden med la familia i släptåg är inte det lättaste.
Och inte blev det lättare av att precis ALLA jag känner också hade masat sig till Solbackens Handelsområde just idag.
Mina tre mellanpojkar behövde skor.
Vi behövde kompletteringshandla.
Och så irrade jag runt i varenda butik på jakt efter några skruvöglor (om de heter så) som 12-åringen skulle ha till fiskedragen han håller på att karva i trä.
Plus att jag visst i ett svagt ögonblick igår kväll lovat 12-åringen och 6-åringen lakritspipor. För vi ska börja pipa, förstår du. Sa 6-åringen med stora ögon just innan brorsorna gick och lade sig i hans utbäddbara säng.
Men allt detta var en baggis när det gäller stressfaktor om man jämför med hur jag jagade upp mig inför tanken på att inte hinna hem till Finnkampen.
Lyckligtvis sladdade vi dock in på garageuppfarten två minuter efter att sändningen börjat.
Puh!
Men ändå.

Finnkampen är årets idrottshöjdpunkt, tycker jag.
Alla kategorier.
Ja, årets tv-höjdpunkt till och med, då jag inte ser så mycket annat än sport på dumburken.
OS och alla andra stora tävlingar i all ära, men inget är så spännande och roligt att titta på som just duellen med vårt östra grannland.
Dessutom är alla glada och hejar fram varandra. Stämningen känns ända ut genom tv-rutan.
Idag var det extra känslosamt då Sveriges främsta friidrottare genom tiderna - Carolina Klüft - gjorde sin allra sista tävling. Och snacka om att hon blev ordentligt avtackad! Som hon grät. Och det gjorde jag med.
I alla fall så tar friidrottssäsongen slut efter Finnkampen och det uppstår därmed ett hål i mig.
Jo, ett riktigt hål. En saknad. En tomhet.
Märkligt.

Nu får man nöja sig med hockey. 
Men det känns nästan som att jag redan gett allt där.
Mitt lag har ju slutat på silverplats de två senaste säsongerna och det är ingen plats som räknas särskilt mycket i den sporten.
Både i våras och förra året trodde jag - och många andra - att Skellefteå AIK skulle gå hela vägen.
Ah. Vi får se. Jag kanske kan ladda om.
Har ju liksom inget bättre för mig.