Kasta in handduken

Ja, man får ju hoppas att terapeuter har risktillägg och allt möjligt...
För jag råkade visst bryta ihop.
Över mitt mående.
Över min situation.
Över att betala studielån varje månad helt i onödan.
Över..tja, allt.
Bryta ihop och komma igen, som Per Elofsson sa.
När kommer man igen då?
Jag kanske måste skriva ett öppet brev till herr Elofsson och ställa honom mot väggen.
För borde inte hela uttrycket förutsätta att man studsar upp igen som en sån där skramlande bebisleksak?
Jag minns att vi hade en tapig björn med en stor boll runt foten som bebbarna skulle peta på och så ramlade den upp igen.
Fast inget av mitt barn tyckte om att leka med den.
Antagligen för att den inte var realistisk.
Vid en knock out får den nedslagne hjälp ut från ringen.
Sedan är det långt ifrån säkert att karriärens ens har en fortsättning.
Och det är lite så det börjar kännas för mig.
Förutom att jag inte har någon sekond som släpat ut mig och därför fortfarande ligger kvar.
Jo, jag har ju halvrest mig på nio ett antal gånger.
Lite för ofta till och med.
Kanske skulle man låta bli att kliva upp helt enkelt?
Fast-eh...
Då tar man sig ju aldrig upp.
Hänger ni med?
Annars kommer en sammanfattning här:
Hur man än vänder sig har man rumpan bak.
Och min blir visst större och större dessutom.