Men orka!

Det här med att rehabilitera sig är ingen barnlek.
Särskilt inte när man förväntas orka trots att man är sjukskriven för att man inte orkar.
Ett märkligt moment 22½.
Orkar jag inte kan jag inte rehabilitera mig.
Och kan jag inte rehabilitera mig lär jag ju inte rycka upp(!) mig och orka heller.
Om jag försöker orka men inte klarar det blir det ett steg fram och två tillbaka.
Och det orkar jag inte.
Klarar jag att orka kanske jag orkar gå till jobbet också...
Och det orkar jag verkligen inte.

Haha. Nej, jag kräver ingen skriftlig redovisning för att få veta att ni förstått ovanstående resonemang.

Idag blir det heldag på Hälsans. Plus att jag ska till lab för sjutusen rör med riktigt järnfattigt blod.
På eftermiddagen åker vi till Ostens hus i Burträsk, några mil utanför stan.
För er som inte vet är det Västerbottensostens födelseplats. Vår stolthet.
Tydligen ska vi ha tema ost under höstens måndagar. Som någon slags studiecirkel.
Eftersom jag är galet förälskad i all ost (utom chevre) låter det som en tiptop rehabilitering.
Förutsatt att jag orkar...

Ah, det blir en tuff vecka.
I min normaliseringsprocess har jag också bokat in två dejter med vänner mellan terapisittningarna.
Plus att skolorna/dagis är stängda på fredag. Då har jag visserligen engagerat mamma som ska bjuda på lunch men med tanke på att herr B är på fest på kvällen räcker det och blir över.
På lördag stundar den svåraste prövningen. Min svärmor - som fyller 60 - har planerat stort holabaloo:
Leos lekland på förmiddagen + lunch där. Sedan hem och ta på volangklänningen för att sedan sammanstråla på finrestaurang till middag. Efter det blir det fortsatt firande i svärföräldrarnas lägenhet. Puh! Trevligt intiativ. Verkligen. Men tufft blire.

Fast...Om jag avbokar all ångest, sluthet och svarta tankar lär jag väl hinna med och klara av det mesta på agendan.
Ah, smart! Att jag inte tänkt på det tidigare.