Förbannade jävla vila!

Jag blir tokig på mig själv!
Eller på omvärlden. Vad vet jag.

Efter att ha jagat leriga hundar i min vitbäddade säng, tvättat håret, strukit klänning, hämtat ut medicin, lunchdejtat maken och för tredje gången gillt lyckats köpa potatis sladdade jag in på Hälsans Trädgård för den månatliga föreläsningen från psyket...
Bara för att snopet upptäcka att föreläsaren ställt in.
Allt rann då av mig. Orken. Lusten. Stressen. Humöret.
Så en halv kopp ljummet kaffe senare tackade jag för mig och åkte hem.

Nu har jag legat nedbäddad och stirrat på dum-tv i över enochenhalv timma.
Utan att ens nudda madrassen.
Ska det vara så svårt att slappna av????

Värsta hjärtklappningen, spänd i varenda muskel, sus och tjut i öronen, irrande halva mörka tankegångar...
Ja, så blir det när jag kickar igång dagen med minsta lilla NORMALA måstet.

Ja. Nä. Jag vet inte ens varför jag skriver det här.
Jag bloggar ju annars mest för att fånga upp mina enga radiovågor, men det här visste jag förstås redan.
Det är dessutom lönlöst att förklara för folk som inte gått i väggen själva vad det innebär.
Och jäkligt meningslöst att göra det för folk som är i samma situation.

Äh.