Naivistisk barnkonst

Att BLI sin sjukdom eller diagnos tycker jag är nåt helt annat än att vara medveten om att man är drabbad och begränsad,
att man faktiskt ÄR till exempel utbränd eller astmatisk.
Apropå en kommentar jag fick på förra inlägget. Om nåt som Ann Heberlein skulle ha sagt.
Förresten identifierar jag mig inte särskilt mycket med frau Heberlein trots att vi båda ÄR bipolära. För det är en sån liten del av en person att man förstås inte automatiskt liknar varandra.

Att ha ett hjärnspökande handikapp är precis som att ha ett fysiskt handikapp.
Det blir bara ett handikapp när man stöter på patrull hos omgivningen. När sjukdomen gör att man/omgivningen måste anpassa sig för att klara av vissa saker.
I den allra mest utopiska av världar skulle inte ens utbrändheten vara ett problem. Inte om jag fick jobba precis när och om jag orkade, sova när jag var trött, slippa krav, ljud och måsten och inte minst att försöka komma ihåg viktiga saker.
Typ. Ja. Men ni fattar.

Förresten säger man ju att man ÄR allergisk.
Och det är man faktiskt hela tiden oavsett om man utsätts för nån allergen jämt och ständigt.
Det blev extra påtagligt förra veckan när vi hade getinginvasion här och då jag funderade på om jag skulle hinna ta adrenalinsprutan själv om jag trampade på en rackare.
Nå.

Idag ÄR jag inte så mycket.
Men jag HAR: ont i magen, sovit för lite, blivit bortbjuden på middag, en omgång tvätt som väntar, osv.
Hm. Eller så ÄR jag: förstoppad, trött, stressad över att åka bort, fast i tvättstugan, osv.
Roli ja ä.
Nej, jag ska sluta dumma mig.
Hårklyverier är slöseri med energi jag inte HAR, eh ÄR?

När jag fick en ny laptop och det där jäkla Windows 8 - som inte kommer att få Nobels Fredpris - blev det segt och omständligt att lägga in foton. Så nu drar jag mig tuvär för det. Annars skulle jag lägga upp en helfrän teckning som 5-åringen gjorde igår.

Jag såg exakt när han fick sin idé. För i världens fart sprang han och hämtade både papper, kritor och lim. Limmade ihop papperen på längden och gjorde en helkroppsvampyr med arga ögonbryn, huggtänder och flygande mantel. Så hämtade han en bok som han visste hade ordet vampyr i titeln och skrev av det mitt på den långa kroppen.

Jag älskar barnkonst. Hur de utan att hålla sig till några som helst perspektivregler eller annat, med bara några få streck kan uttrycka sig bättre än vuxna som skissar detaljrikt och omsorgsfullt. Två tag med kritan ovanför ögonen så blev plötsligt vampyren jättearg.

Samma sak när jag var på 10-åringens utvecklingssamtal igår. Alla satt i klassisk stil två och två med bänkarna vända framåt. På framsidan hade de hängt varsin namnskylt. 10-åringen som sitter längst bak likaså. Men med ett grönt monster som tillägg. Och med texten He´s watching you....
Jag antog igår att det var en varning till klasskompisarna som slamsade vända åt fel håll, men nu undrar jag om det kanske var menat åt läraren?

För att återknyta till början av detta inlägg. Det är mycket nu. Och glömsk som jag HAR går jag ständigt omkring med känslan av att ha missat nåt. Och i utvecklingssamtalstider kan man förstås aldrig så noga veta. När skulle jag träffa herr J? Kanske imorgon. Och hur blev det med holabaloo:et vi skulle på? Nästa helg, möjligen. Sedan var det visst också möte med handledaren på folkhögskolan nån av dagarna. Och vilket datum är det nu fru L fyller år? Antagligen har jag också en bunt viktiga papper som ska postas och skyfflas hit och dit. En hisnande tanke är också att allt ovanstående skulle kunna vara just idag.....
Nå. Tur att man inte ÄR sin hjärnkollaps i alla fall.
Haha.

Tillägg:
Jo, NUUU har jag bemödat mig om att lägga in bilder. Bäst jag lägger ut flera stycken när jag ändå håller på :)

 

Vampyren. Så klart. Felvänd pga av skitdator.

 

 

Min nya frilla. Rättvänd pga av att skitdatorn gör som den vill.

 

 

Dagens ord är "Ödets Ironi". Som när jag just hade dammsugit och luftvärmepumpen fick för sig att självrengöra sig och lämna hallen full med damm. Bilden är felvänd trots att jag vände och sparade två gånger.