Slö brödkniv

Igår kväll när herr B jobbade över passade 10-åringen på att peppra mig med dåligt samvete.
Hittade en dator han vill önska sig i julklapp. För den var "billig och bra".
Jag lyssnade bara med ena örat. För datorer är verkligen inte min tekopp.
Så idag kom smällen. De 3700 som han trodde att den onåbara laptopen kostade visade sig vara i dollar. Jepp, över tjugotusen spänn.
Ba så där. Tyckte han. Och radade upp andra saker vi köpt utan att blinka(!).
Ja, vad ska man säga?
Att vi visst kan skrapa fram tjugotusen om vi säljer tv:n, soffan och några av bröderna?
Eller att vi inte alls har den summan att lägga på julklappar?
Ja, jag var ju ärlig förstås. Och menade att den enorma summan blir hundratusen om vi ska vara rättvisa. Och att vi inte har för vana att bombardera barnen med dylika julklappar.
Inte de argument han förväntade sig, I`m sure.
Och nu är jag den elaka mamman som får honom att hota med att skära halsen av sig med en slö brödkniv.
Jag blir ledsen på så många plan.
Dels att han blir ledsen. För oavsett anledning så lider jag förstås när mina barn lider.
Men också för att han trots mina i åratal envisa påtryckningar missat julens andemening.
Och att han vägrar att förstå hur vår ekonomi ligger till.
För med någon slags sjukersättning på fyra tusen före skatt har man inga möjligheter att tillgodose alla materiella behov. Ens om man skulle välja det före studielån och amorteringar.
Jag har inga problem med det. Jag skiter faktiskt i pengar. Men visst blir det en krock när barnen inte alls gör det.
Suck. Ja, vad ska man göra? Köpa en legokartong han inte vill ha? Ett par pussel han inte intresserat sig för de senaste fyra åren? Ge pengar som ändå inte räcker till det han vill ha?
Förvisso har vi råd att i hans namn ge bort ett antal getter till behövande i Afrika...
Men jag har en känsla av att det inte blir så bra, haha.
Nämen. Visst. Världsproblem. Allas julproblem.
Men det brukar faktiskt inte vara mitt.