40-årskris

Som bekant eller inte så fyller jag ju 40 i sommar.
Förutom att det inte är så lätt att vara mitt i livet, sjukskriven och utbränd brukar jag säga till folk att jag inte har någon kris.
Jag menar, den dagen jag fyller kommer jag ju att vara så ung som jag aldrig kommer att bli igen.

Ingen fara på taket.
Ingen hetsbantning.
Ingen äktenskapskris.
Ingen popofferlook.
Ingen panik över små rynkor eller obefintliga gråa hår.
Ingen tokträning för att få tillbaka kroppen man inbillar sig att man hade innan barnen.
Inget hoppa fallskärm eller ta dykcertifikat.
Faktiskt inget åh-herregud-vart-tog-åren-vägen-jag-har-ju-inte-gjort-ett-smack-med-mitt-liv! alls.

Intalar jag mig.
På mitt vanliga käcka manér.

Men så här i förtroende måste jag tillstå att den där krisen nog smugit sig på en del ändå.
Som 30-plussare kommer man lätt undan med en hel massa saker.
30-plus. Ung vuxen. Hipp och skoj och lite charmigt bohemisk och uppstudsig. Så där gulligt tankspridd och allmänt vilse i livet.
Herregud, tills för ett par år sedan hade inte ens alla jag känner bildat familj!
Men nu känner jag de snart drar repet medan jag fortfarande sippar på blåbärsdrickan vid vallaboden.
40...
Shit! Det är så mycket jag vill åstadkomma. Så mycket jag måste och borde. Hinna. Innan förfallet sätter in. 
Likstelheten. 
Innan...
Det. Är. För. Sent.

Kanske man skulle göra en lista...?
Börja bocka av måsten för att bygga en framtid inför livet efter första halvlek?
Ja. Det gör jag.
Och det första klarade jag av idag:

Att med flera månader tillgodo hinna investera i åtta stycken äggkoppar.
Puh!
Och jag känner mig faktiskt vuxen på det där mogna sättet.
På andra sidan repet.
För inte kan en 40-åring fortsätta att tvinga barnen att trycka ner frukostäggen i snapsglas...