Jag är jag?

Jo.
Eh.
Jag är tillbaka.
Som på den gamla goda tiden då man bloggade så det kom rök ut genom öronen.
Men,
Faktum är att mitt förra inlägg lämnade en fadd eftersmak.
Klart jag kan vara besviken över att personkemin inte stämmer när jag måste pallra mig till sjukvården.
Men jag vet inte om jag har nån rätt till det.
Jag är så klart en komplex patient.
Knäpp, om man så vill.
Kanske är det mer vettigt från läkarens sida att inte bemöta och bejaka min galenskap.
Inte vet jag.
Men vad jag vet är att han inte begick nåt tjänstefel när han ifrågasatte min existens.
Faktiskt.
För om läkarna inte skulle pusha..tja, vad skulle de då göra för slags jobb?
Jag är ett söndagsbarn.
Ett A-barn.
Har haft det lätt för mig i livet.
Har kunnat få med mig folk, betyg och åsikter hur lätt som helst.
Men de läkare jag fått med mig på det sättet har i sanningens namn inte fått världens högsta betyg heller.
Så vad vill man då?
Äh, inte vet jag.
Mothugg på ett kärleksfullt sätt...
Tough love...
Medhåll utan att jamsa med....
Nä, det är inte lätt.
Sedan är jag himla beroende av att folk tycker om mig samtidigt som jag är totalt oförmögen att anpassa mig till nåt sånt.
Jag vill bli omtyckt och förstådd som MIG.
Sårbart som tusan när man inte kan skärpa till sig ens på minsta lilla läkarbesök.
Å, om ni visste vad jag skulle vilja vara nån annan. Bli nån annan. Lägga mig själv åt sidan och bli den jag vill vara.
Men det funkar ju inte så. Tuvär.
Jag är jag. Och jag är inte ens bäst i världen på mig själv. Men det är ju så det måste vara.
Haha.
Nej, det är inte kul.
Imorgon ska jag bli nån annan. En roligare, mer seriös, mer i paritet med hur jag mår, vuxnare, osv.
Imorgon är en annan dag.