Nej, det bidde ingen tumme

Rökt lax är överskattat.
Kan vi väl enas om.
Lax i ugnen däremot...ja, det är grejer det.
Och nu är jag klar med allt mat till imorgon.
Känns fint.
Och det känns även i nacken, fötterna och orken.
Men det är ändå gjort.

Och på förekommen anledning måste jag ändå säga en sak...
Att ha förödelsedagsbjudning när man fyller jämt är ett måste.
Inte ett roligt borde.
La familia dyker förstås upp - och då vore det lika förstås fräckt att inte bjuda på nåt.
Men såna här tillställningar...
Nej, inte min tekopp.
Mitt mantra under förberedelserna har varit: Lugna ner dig. Kom ihåg att du faktiskt inte fyller år precis på söndag. Din riktiga födelsedag kan du fortfarande planera för att fira precis som du vill.
Det hjälper.
Men i sanningens namn vet jag inte hur jag skulle vilja fira om det inte fanns några måsten.
Hur jag skulle lägga upp min halvvägsilivetdag om lilla jag fick bestämma.
Pressen utifrån att 40 är så makalöst stort är påtaglig.
Fast jag som inte har nån ålderskris och de facto inte tycker om att stå i centrum har lite svårt att bemöta den.
Att fira födelsedagar är stort för mig. Som en hågkomst av den stora dagen då varje person gick från att vara ett foster i magen till en riktig person.
Men sedan spelar det inte alls roll hur många solvarv det är sedan det magiska hände.
40 är halvvägs genom livet. Kanske därför det är så stort. Jag vet inte. Och jag bryr mig inte. På riktigt.
Inte om saggig bakdel. Inte om rynkor. Inte om att man är helt förlegad. Inte heller om att man passerat den ålder då man visste allt, kunde allt, hade svar på allt.
Jag trivs bra här under korkeken där jag kan lukta på blommorna. Och de dagar då jag inte trivs alls skulle det inte falla mig in att skylla på ålder.
Karriären har jag aldrig brytt mig om, så varför börja nu?
Och eftersom jag är gift och har fem barn känns familjenojorna långt borta.
Nä. Jag vet inte.
Strunt samma.
Alla lär bli mätta imorgon.
Och jag lär le och hålla mig så där lagom trevlig.
Plus tacksam till de presenter folk tycker att jag borde ha önskat mig ;)
Nej, ni fattar inte vad jag snackar om va?
Förståeligt.
Men ser ni....jag vill ju faktiskt inte firas alls.
Och särskilt inte av vissa särskilda personer som kommer.
Idén om att får göra precis vad man vill för att det är ens egen stora dag faller också platt.
För att jag i dessa bistra tider inte har den blekaste aning om vad jag egentligen vill.
Så då vet ni.