Uppe med tupparna

Nej, inte tidigt som det skulle vara om jag hade vanliga tuppar.
Utan sent. Lika sent som mina vaktlar verkar kliva upp.
Inte är de särskilt lika höns. Faktiskt.
Värper på eftermiddagarna till och med (nej, inte tupparna)(dööh).
Sedan bryr de sig inte ett dugg om sina potentiella avkommor utan överger helt osentimentalt ägget varhelst det än råkar ploppa ut.
Men det syns att de är glada för att vara ute på grönbete.
Där jag hämtade dem bodde de längst inne i ett mörkt stall.
Nu har de två rum och kök, gräs, en stor sten, ett hus som barnen byggt, spån, granris att gömma sig under och ett stort sandbad i form av ett avgjutet rabarberblad.
Flott ska re va!

Idag anammar jag mammas sambos taktik och vilar före diverse vedermödor.
Vi får se om det funkar.
Jag känner mig trött, ledsen och förvirrad.
Trött av all vardag som pockar på.
Ledsen av okänd anledning.
Och förvirrad angående min framtid. Som ändras så fort jag blinkar. Hej och hå, och på måndag börjar jag arbetsträna på ett bibliotek ett par mil härifrån. Spännande. Och mitt eget förslag. Ni vet, träffa folk men inte ansvara för deras hälsa, i en lugn miljö och så gillar jag ju böcker. Nä, jag ska inte klaga på möjligheterna jag ges. För visst är det smått fantastiskt. Men....är jag verkligen redo för det här? Ingen aning. Och vad kryper jag tillbaka till om det inte går? Jag gillar faktiskt inte att krypa tillbaka. Gjort är gjort och gå vidare är alltid bästa medicin. Men till vad i så fall?
Nej, oroa er inte för att behöva klura på svaren. Alla frågor är givetvis retoriska.

I kväll ska vi på kalas. Det är min ömma moder som fyller år. Hela 59 sådana. Hon ska bjuda på räkmackor och vi ska bjuda på en handsmidd vindflöjel som mäter vindstyrka. Förhoppningsvis uppskattad eftersom de bor på ett extremt blåsigt ställe.
Före det ska jag och 10-åringen åka och handla.
Antagligen vill han följa för att se till att jag köper mjölk.
För jag kan hålla med om att det är grymt att vara utan när mamsen för en gångs skull har slagit till och inhandlat O´boy.

Och så måste jag nog koka älgtungan som 7-åringen och 5-åringen var och tiggde i älgslakteriet.
Men jag drar mig...
Nog för att jag kokar oxtunga varje jul och tycker att det är jättegott, men att skala bort knottrorna på tunga är inte direkt en hobby. Blä.

Så här sur blir man om man inte får följa med ut till vaktlarna. Kolla mungiporna. Och dregelspåren på rutan.