Höstträdgårdande

Åkej rå - hösten är väl här trots allt.
7 grader, mörkt, regn och gula och röda löv vart man än vänder sig.
Idag har jag kjol och blus på mig...
Och så är det väl bara att krångla på sig strumpbyxorna som ligger inne i badrummet och glor uppkäftigt på mig.
Suck.
Jomen, jag gillar hösten. Det är min absoluta favoritårstid.
Däremot gillar jag som bekant inte kläder.

I helgen har jag tvingat herr B att hjälpa till i trädgården.
För att jag fortfarande har ont i axeln.
Annars gör jag helst allting själv.
Men vi var faktiskt ett rätt bra team.
Förvånande nog.
Dessutom tror jag faktiskt att han tyckte det var kul, även om han aldrig skulle erkänna det.
Helgens bästa var att jag gjorde ett nytt jordgubbsland.
Och påbörjade en totalrenovering av söderrabatten nedanför köksfönstret där en levnadsglad näva trängt undan alla andra.
Herr B har hjälpt till att klippa ner perenner inför vintern.
Jag har nämligen så tur att mina perenner inte har en aning om att de inte alls ska snaggas på hösten och kommer snällt tillbaka till våren varje år i alla fall.

Jo. Visst har jag för stor trädgård.
Ibland känns det övermäktigt och djungel- och ogräsaktigt.
Men ibland blir jag också lite stolt att jag lyckats göra en riktig tomt av gården där det var skog ända fram till husknuten, växte granar upp genom den murkna bron och hallonriset bredde ut sig som ett effektivt taggtrådstängsel.
Tänk, det fanns inte en enda rabatt eller bärbuske här. Ingen gräsmatta heller för den delen.
Och det var typ i fjol. Eller hrm, åtminstone "bara" 17 år sedan. Men trädgårdande är en dynamisk och en ständigt pågående process. Det är väl en del av tjusningen antar jag. Som att leka med en bit modellera och så plötsligt föreställer den nåt. Och väldigt sällan det man kanske hade trott på förhand.

Om en stund åker jag till biblioteket.
Idag ska jag försöka hugga i ordentligt.
När jag frivilligt tog på mig att göra tråksaker som personalen aldrig hinner med möttes det med viss skepsis.
Men min förhoppning är ändå att kunna avlasta när jag är där.
Att fylla en funktion.
För om man som 40-åring med utbildning och en karriär (nåja, hehe) i ryggen kommer till en arbetsplats är man ingen vanlig "prao i åttan".
Har jag bestämt. Vilket jag också stack ut hakan och sa till personalen sist jag var där.
Jag tror att de tycker att jag säger konstiga saker. Men vaddådå?

Jahap. Strumpbyxor på alltså. Men vänta nu! Då måste jag rota fram höstskor också. Ujuj, vilka krav så här på morgonkvisten.