Here comes the bride...

Egentligen ville jag gifta mig innan jag fick barn.
Traditionell som jag trots allt tydligen är innerst inne.
Jag skulle kunna skylla på att det alltid var fullt upp med husbygge, utbildning och hockey i division III, men i sanningens namn vet jag inte varför vi aldrig kom till skott.
Särskilt inte som de två första barnen var minutiöst planerade och därmed inte ens kom och överrumplade oss.
Ja, sedan rullade det på. Med fosterbarn och son nummer tre som en glad överraskning.
Och det gick ju liksom bra utan att vara gifta.

När son nummer fyra tittade ut som en lika stor överraskning kände vi väl att det var dags. Sista barnet (haha) och allt...
Så vi gifte oss när vi döpte. Praktiskt, fint och enkelt med bara den närmaste familjen. Jag hade vit spetsklänning från Kapp Ahl och barnen var tjusiga i vita skjortor/blus och jeans eller jeanskjol. Vår alldeles egna kväll tillbringade vi med varsin trerättersmiddag på restaurang och ilade sedan hem för att mina mjölkstinna bröst inte skulle sprängas. Det var en fin dag. Utan ståhej och utan att lägga pengar på oviktigheter. Hemma i vår egen kyrka och med vår alldeles egna byapräst.

Jag kan som sagt fortfarande undra hur jag kan leva tillsammans med samma man i hela mitt vuxna liv men inte bli gift förrän vid 33.
Men i alla fall...
Igår var det exakt sju år sedan.
Ylle- eller kopparbröllop.
Har jag googlat mig fram till att det heter.
Wikipedia har ingen aning varför det heter som det heter, och säger att det inte finns någon officiell lista.
Så vitsen med att sätta namn på varje ojämn bemärkelsedag är lite svår att förstå....
Ylle? Tja, det kliar ju. Och man brukar ju tala om sjuårskris. Eller seven year itch.
Koppar? Hm. Något som en gång var glansigt och fint har nu ärgat till oigenkännlighet.
Hahaha.
Nej, jag skojar bara.
Nog för att jag brukar få höra att jag inte är romantisk men så där krass är jag faktiskt inte.
Jag tänker mer så här:
Att både ylle och koppar är dyra, rejäla och användbara grejer. Och har man kommit sju år på vägen gäller det även ett äktenskap. Man har byggt upp något fint som ska hålla länge.

Och förresten är jag visst romantisk! För jag bakade en smarrig Pavlova och satte ett bröllopspar med stora huvuden på toppen. Fint va? Fast inte på långa vägar lika fint som att herr B kom hem med en säck värpfoder till mina #¤&%&**"!% vaktlar som han tycker är helt onödiga.
Sarkastisk? Nej, för tusan. Jag menar det verkligen. När ens man vet att man hellre vill ha sånt än choklad då har man kommit en bit.