Kalasdag

Utan Sobril i tre dagar försmäkta jag på denna ö...


Nä, jag överlevde faktiskt kalaset idag. Trots att vi satt som packade sillar och såg på skidskytte på högsta volym samtidigt som ungarna slogs i soffan.
Och trots att plastsyrran förmodligen trodde att jag var gravid eftersom min viktkurva pekar stadigt uppåt.
Och trots att jättepannacottan jag gav bort inte riktigt hunnit stelna.
Och trots att jag hade blandat ihop herrarna och damerna när jag fick för mig att spela på resultatet och ge bort i present.
Det ni!


Hundarna däremot har det värre. Tidigare idag rök Ruff och Ferry ihop. Det började med att lilla Ferry vaktade buren där vi stängt in Freud. När han hoppade på Ruff gav han tillbaka. En David-och-Goliat-fajt förstås, som slutade med att Ferry gråtande kröp in under sängen. Å ena sidan har jag länge tyckt att Ruff skulle sätta honom på plats men å andra sidan tyckte jag väldigt synd om Ferry. Dessutom har jag aldrig sett Ruff arg förut. Det var otäckt. 
A, det är faktiskt lite jobb med att hålla alla tre åtskilda. Och få herrarna att äta och dricka. Det syns att Ferry gått ner i vikt nu under löpperioden. Men det ger sig väl. De är ju duktiga på att äta i vanliga fall.
Nu sitter Ruff och surar i köket. Men jag måste säga att det är skönt att ha kvar barngrinden mellan köket och hallen. Även om det optimala skulle vara om den även var chihuahuasäker.


11-åringen är supertrött efter helgens dygnet-runt-dataspelande. Dessutom har han förstås ägnat sig åt att få nya kompisar. I vanlig ordning. Jag väckte honom för att åka till kalas, men där var han som en zombie. Vilket naturligtvis inte hindrade honom från att smida nya nattvakna planer med en nyfunnen vän alldeles nyss. Nä, han är inte still särskilt ofta den mannen.
Jag antar att det är fullt upp för 14-åringen på konfalägret också. Men det går inte att få tag på honom. Sin vana trogen stänger han nämligen av sin mobil för att spara ström(!). Usch, jag tycker att det är länge att vara borta från lördag till tisdag. Jag får lite samma känsla som när 11-åringen var på kollo. Det var fruktansvärt. Men det är ju i alla fall tur att barnen är trygga med att vara borta när inte mamman klarar trycket.


Till veckan är det sportlov här. Även om jag har mina vanliga arbetsdagar och terapi och fan och hans mormor. Jag har visst ett möte med chefen också. Men med en vrickad mamma och en pappa med vrickad arm skulle det väl ändå inte bli så mycket sportande, antar jag. På torsdag ska vi dock titta på Hedi Andersson och en massa andra starka armbryterskor som kommer hit till stan. Second best liksom. När jag nu inte har nån chans att möta idolen Björn Ferry får jag nöja mig med hans fru...