Sjukidentitet kontra Friskidentitet

Ah, ett av mina överdrivet ofta återkommande ämnen, haha.
Men ni vet....en snörlång (hur långt är ett snöre?)(nä, jag menar det) brottningsmatch:
När är man så lite frisk att man är sjuk...
Och när har man blivit det där snäppet mindre sjuk att man kan kalla sig frisk?
Något jag enligt konstens alla matematiska regler och andragradare hit och dit försöker klura på dagarna i ända.
Vilket naturligtvis brukar sluta med en statistisk säkerställd slutsats att jag trots allt fortfarande är sjukare än jag är frisk.
Men...
Idag sa min terapeut (en rätt klantig sak):
- Jamen vad bra! Om du sov hela måndag förmiddag och sedan kände dig piggare betyder ju det att du börjar fungera som folk gör mest.
Som folk gör mest...
Ja, jag skulle skulle behöva tona ner ända till tondöv om jag sa att jag inte grubblat på det sedan ettiden idag.
Fungerar som folk gör mest...
Gör jag det?
Gör jag inte det?
Är jag på väg dit?
Är jag inte det?
Varför?
Varför inte?
En gång gör ingen gång förstås. Men två gånger...tre gånger...fyra gånger...
Ja, hur många gånger ska till???
Jag kämpar med näbbar och klor emot en sjukidentitet så långt att det naturligtvis inte är friskt.
Jag vet, JAG VET, JAG VET!
Men igen då:
Vem fan vill vara sjuk!
Fast-eh: så länge jag kämpar emot det och inte tillåter mig att landa i faktum kan jag heller inte påbörja klättringen tillbaka.
Istället går min tillvaro ut på att ta tillvara på de små smulor av friskhet som inte ens med bästa vilja i världen kan kallas för bröd.
Vilket tar en oexisterande energireserv i anspråk.
Vilket förmodligen gör mig sjukare i längden och därmed motverkar sitt syfte helt och hållet.
Jag krälar mig baklänges till utvecklingssamtal, till fikaträffar med kompisar, till rehabilitering, till bjudmiddagar, till skjutsning hit och dit, till städning och varierade och hälsosamma middagar åt familjen, till att hjälpa de som har det värre, till...
Normalitet(!).
I en onormal situation.
En sjuksituation.
Nå. Ett friskhetstecken!, ropar omgivningen. Om nästan allt. I halvfalsk falsett. För att de hoppas och vill.
Kanske som terapeuten. 
Som efter mitt skruvade/sjuka/trasiga/trötta/sluta babbel två gånger i veckan i ett års tid fortfarande hoppas...
Att jag kan vila mig i form.
Så det är väl bara att hoppas att hon hoppas rätt.