Operation uppryckning

Nä, vet ni vad!
Nu har jag skopat ur tillräckligt med skit ur självömkansträsket.
Dessutom känner jag att jag har misskött min nya blogg.
Hög tid för lite meningslöshet alltså, haha.


Av nån outgrundlig anledning fick jag för mig att sortera örhängen i mitt dingnande smyckeskrin efter middagen.
Det smyckeskrin som i själva verket utgörs av en vit liten frukostskål inhandlad på Rusta för 5 spänn, och har sin givna plats uppe på torktumlaren.
Jag har inga andra smycken än örhängen - men det kompenserar jag med att ha MASSOR av örhängen.
Vilket på sätt och vis är en gåta. För det är inte ofta jag använder de små liven. Och om jag använder örhängen är det uteslutande en liten plupp i varje öra (trots att jag har sammanlagt sju hål. Plus ett i naveln, men dit vill jag av förklarliga skäl inte dra några blickar). 
Varför jag har så många stora, hängande örhängen och jätteringar vet jag inte. Kanske är det för att jag med ojämna mellanrum får för mig att det är fint med bling-bling. Men sedan blir de liggande. För det är faktiskt inte min stil. Egentligen.
Anledningen till att jag har 70 par vet jag däremot: För att alla är fyndade på rea eller fådda. Bästa fynden är från barnavdelningarnas halva reapriset och när Guldfynd har 70%. Dollarstore har också löjligt billiga smycken på ordinarie pris.
Det är kul att gå bananer med örhängen. Därför har jag både stora rosa flamingos, skruvar rätt genom örat, sjöhästar, fötter, fiskskelett, dödskallar och mycket annat.
Hursomhelst, så lyckades jag sortera, para ihop och faktiskt kasta bort några par.
Dessutom grävde jag fram ett passande smyckeskrin: en avlång trädlåda som hör till en elektrisk korkskruv jag fått av mammas sambo.
Nu känner jag mig kvinnlig på det där rätta sättet.
Och fin.

Kvällen till ära tog jag på mig dessa. Från Ur&Penn. Fem par för hundra kronor. Men vänta nu - jag köpte ju bara fyra par. Det femte smycket var faktiskt ett halsband. Var har jag lagt det nu då?