bild

bild

måndag 12 mars 2012

Ond eller god?

Jag fläkte ut mina ond-god tankar på fejjan igår.
Eller fläkte och fläkte...Det blir förstås lite snålt i det miniformatet.
Och kanske lite malplacerat bland alla perfekta fruar som bakar gigantiska bullar och är såååå nöjda med sig själva ;)
Jag vet inte hur många blogginlägg jag skrivit i ämnet.
Det stora svåra ämnet jag så ofta tänker på.
Är jag ond eller god?
Jag känner mig nämligen elak för jämnan. Eller - i mina bästa stunder: inte tillräckligt god.
För man kan nämligen alltid bli godare. En bättre människa. Frommare.
När jag försöker dra upp mig ur ondhetsträsket brukar jag tänka på vad Stefan Einhorn skrev i sin bok Konsten att vara snäll. Han menar nämligen att det är gärningar och inte tankar som avgör hur snäll man är. Att det är tanken som räknas är bara nonsens. 
Jag försöker göra goda gärningar. Som idag när jag veckohandlade. Först gav jag bort min bästa kundvagnsplupp till en tant som desperat försökte hitta en egen längst ner i handväskan. Sedan lät jag en kvinna gå före i kön. Nu ska man väl inte överanalysera såna enkla handlingar...men (för det kommer alltid ett men) jag kan inte låta bli att tänka vilket motiv jag - och andra - har för att vara snäll. Är det bekräftelse utifrån eller inifrån som avgör?
Jag såg en gudstjänst igår morse där biskop Hammar menade att äkta godhet måste komma inifrån. Att gott måste komma från gott. Ska jag vara ärlig så förstod jag inte hela monologen, men precis där var han klockrent tydlig.
Nä, usch...
Nu trasslade min hjärna ihop sig med sig själv. Jag tänkte skriva massor med mer men...äh.
Kanske räcker det med ett osjälviskt tänkande för att man ska vara god? Så var det i alla fall idag på Ica. Om det nu inte var så att jag på nåt sätt behövde tack och leenden från två tanter...
Nu ska jag i alla fall vara självisk ett tag: Lägga mig och vila innan barnen kommer från skolan. Om det inte är gott så gör det i alla fall gott, haha.
Godnatt.




Det här är Bert som bor alldeles ensam på planeten Hej. 
8-åringens konstverk. Igenkänningsfaktor: skyhög.

5 kommentarer:

  1. Nä, jag förstod det. Att du inte går till sjukgymnast/massör osv. Känner igen det där :-D Ska jag spä på god/ond-nojjan också? Jag läste en buddhistisk skrift som gick ut på, att om man grubblade över sin egen godhetsfaktor så var man för egocentrerad. Vilket inte var bra. Ergo av ondo.

    Då gav jag upp alla sådana tankar. För då kändes det som om hur man än vänder sig så...

    SvaraRadera
  2. Alltså, det är inget som verkar bli bättre ju mer jag tänker på det, så jag ska bara sluta. Tänka. Och hädanefter bara använda reptilhjärnan i beslutsprocessen. Hur illa kan det bli?

    SvaraRadera
  3. Om man ska vara diplomat så har väl alla goda och onda sidor. Mer eller mindre övervägande. Jag tror att man kan vara god mot andra även om man inte mår så bra. Fast motiven kan skifta ibland men ta mej faen inte jämt. Du är god nog för mig Bull. Kram

    SvaraRadera
  4. Jag tror mer på Einhorns teori än Hammars. Allt är ju inte svart eller vitt (!). Snarare torktumlargrått. Man kanske gör en god gärning för att man "ska" men det känns ändå bra inuti och det ser bra ut inför andra. Kanske man är god/gör gott av flera orsaker. Äh...

    Jävla ryggjävel. Din alltså. Bra planet. Bra barn.

    SvaraRadera
  5. Ja hua, detta är ju en aldrig sinande fundering som vi skrivit mkt kring både du å jag.Jag undrar om andra oxå funderar sådär.
    Jag ärrätt snäll... rent praktiskt... men inom mej, i mitt eget huvud, både småsint å elak emellanåt. Å då känns inte de goda gärningarna "äkta".
    Ändå är jag som Pipan skriver mer inne på Einhorns tankar, att det vi GÖR är det som spelar roll.
    Då är kruxet att man alltid skulle kunna göra mer. För att man är så förbannat priviligerad.
    Ja... hur man än vänder sej.
    Jagtycker du är snäll. Å god. Så det räcker och blir över. Kram

    SvaraRadera