Förlegat?

I sann depressionsanda begraver jag mig i diverse tv-program så fort jag kommer åt fjärrkontrollen.
Och inte såna där program som "alla andra" ser heller. Typ Desperate Housewifes, Magnum, Onedinlinjen eller vad det nu är "alla andra ser".
Förresten säger min terapeut att de där "alla andra" jag brukar hänvisa till inte ens finns. Ungefär som "Medelsvensson" kanske. Eller så kanske hon bara försöker stävja mina hallucinationer.
Nå, nu kom jag bort ifrån ämnet. Sorry.


Jag har vid ett flertal gånger - via Minnenas Television och annat - lagt märke till ett återkommande ord som förr ofta användes för att beskriva personers karaktär:
Generös.
Smaka på det...
Visst är det vackert?
Positivt. Allomfattande. Rekordeligt.
Och i så många olika avseenden. Det kunde handla om att man bjöd på sig själv, sin tid, sin kunskap, sin humor, sina pengar eller att man helt enkelt var en riktig hedersknyffel rätt igenom.
Jag började fundera på när jag senast använde ordet generös själv...
Jag känner många människor som är trevliga, gulliga, fina, rara, snälla (jo, det är faktiskt positivt), glada, roliga, givmilda, inbjudande, empatiska, sympatiska, karismatiska och alla andra -atiska som finns.
Men är folk verkligen generösa nu för tiden?
För en stund sedan dök ordet faktiskt upp i en nutida film. En sliskig amerikansk bröllopsfilm med ett fluff-fluffigt happy ending, i och för sig. En nog så förlegad genre också, i och för sig. Men det var hur som helst vackert att höra den tårögda brudgummen beskriva sin marängbrud just som generös.


Bröllopsscenen var la grande finale i filmen och både 5-åringen och 3-åringen satt helt andäktiga som klistrade framför rutan. Av naturliga anledningar gled samtalet in på när jag och herr B gifte oss. I samband med 5-åringens dop när han var 3½ månad ung och då lillebror inte ens var påtänkt. Så för att få dem att känna sig lite delaktiga plockade vi fram klänningen jag bar. En skir off-white spetsklänning i dubbla lager...
I storlek 36. Inte för att jag var så dum att jag försökte prova den nu - för vi kunde väl alla se att den såg ut som en kroppsstrumpa i minsta storleken. Usch, dessutom minns jag att jag vägde mer än någonsin när jag bar den.
Fast vid närmare eftertanke....Så hade väl just ordet generös legat nära till hands om jag ålat mig in i den. Även om ordets positiva klang förmodligen hade avtonat något när det hade varit kroppshyddan som åsyftats.
Jag gick i alla fall raskt vidare till att entusiastiskt vilja visa filmen från bröllopet. Med klänningen ihop med sin rätta kropp. Men då hade småtrollens bröllopsyra gått över. 3-åringen brast i gråt och skrek:
- Nääää! Jag vill ju se Smurfarna i stället!