Jag kom, jag såg, jag degade

Problemet med att ha varit borta från rehabiliteringen i flera veckor är att det blir stort pådrag när man väl dyker upp.
Äsch, bara strunta i lilla mig. Keep calm and carry on, liksom.
Men jag fick mig dit ändå.
Och även om jag inte fick så himla mycket gjort känns det bra nu.
Enligt principen Ibland måste man åka bort för att kunna komma hem.
På hemvägen tog jag och kollegan L en liten shoppingtur.
Av nån anledning var hon helt fascinerad över det faktum att jag inte ens kollar  på kläder om det inte är halva reapriset (vilket det upplysningsvis inte var heller).
Alltid kul att kunna roa någon.
Dubbelt road blev hon dessutom eftersom jag sprang runt inne på Willys och plockade på mig en massa kort-datum-varor.
Fast sånt är ju enkelt att hålla på med när man har en stor familj. Jag hittade pastrami jättebilligt med morgondagens datum på. Gissa om den är slut innan dess? Likaså päronyoghurten till halva priset. Förresten, den är slut redan innan 12-åringen hunnit få av sig jackan i eftermiddag.

Mitt eget datum är nog tyvärr inte ett bäst-före utan gamla tiders sista förbrukningsdag.
Är?
Var.
Menar jag förstås.
Jag blev otjänlig redan för tre år sedan.
Så nu ska jag bara lösa korsord resten av eftermiddagen.
Jag var nämligen hos mamma igår och ryckte ut alla korsordsbilagor ur hennes tanttidningar.

För er som blev oroliga över min amatöroperation igår kan jag rapportera att såret ser fint ut. Det har inte blött mer och det är inte rött runt om. Förmodligen blir det ett ärr där, men som sagt: det är ändå under bh-bandet så det kvittar ju.
Om 15-åringens kompis hämtat sig efter chocken när jag skrek vet jag dock inte. Stackarn. Det är som att det är precis han som är här varje gång vi gör nåt knäppt.