Jobbigt

Idag lyckades jag äntligen klämma ur min ömma moder vad senaste tidens spring hos läkaren har resulterat i.
Precis som jag misstänkt i flera år fick hon tyvärr diagnosen KOL.
Visserligen i ett hyfsat tidigt stadium, men dock.
Ofrånkomligt. Obestridligt. Obehagligt.
När jag växte upp hade jag hårda antirökkampanjer hemma.
Klippte ut såna där otäcka varningstexter och satte på kylen.
Tjatade mig blå.
Med den följden att mamma blev arg och tyckte att rökningen var hennes ensak.
Även senare har bolmandet varit en het potatis.
Och kanske allra särskildast sedan hennes kedjerökande sambo slutade.
Ett sånt där ämne som aldrig får nämnas liksom.
Jag har därför försökt vara lite taktisk och diplomatisk.
Vilket har varit svårt eftersom hon dragits med en misstänkt hosta ända sedan min äldsta son föddes.
På ytan - och ibland på djupet - är mamma expert på att skaka av sig obehagligheter.
Jag antar att hon lärde sig det efter skilsmässan från min ohängde far.
För att överleva.
Men ibland vill jag bara skaka om henne!
Visst, hon har dragit ner på rökningen nu. Ganska kraftigt till och med. Hon har som mål att sluta helt till den första mars. Och går verkligen in för det. Hon är superduktig.
Men jag kan inte låta bli att känna att diagnosbeskedet borrar sig djupare in i mig än i henne.
Nå.
Hon är inte jätteilla däran.
Det finns mediciner för att bromsa och hjälpa till med andningen.
Det ÄR inte hela världen.
Bara nästan.
Lilla mamma...

Jag och mamma åker tåg för hundra år sedan.