Barntjat

Jamenvaddådå.
Vi skulle egentligen till bästaste herr G och fru L i kväll.
Men jag tappade sugen.
Som det kan bli när man redan har en tappad sug.
Hur som helst bokade jag om till en annan dag. 
För att inte lämna allt hängande i luften för att så sakta dö ut.
Gott så.
Nä, jag orkar inget mer idag.
Vi ska dessutom också bort imorgon så det får räcka med lite Stjärnor på Slottet.
Vi åt rester till middag. Goda rester för all del. Så det dog man inte av heller.
Egentligen är det himla få minsta-motståndes-utvägar man faktiskt dör av.
Håller jag på att lära mig.
Borde jag lära mig.
Äh.

Barnen är på mig som iglar.
De två yngsta alltså.
Herr B försöker rädda mig: 
- Sluta säga mamma nu! Inte EN gång till!
- Jaha. Då säger vi väl Annette då.
Så nu trycker de upp playmogubbar med nya hjälmar i mitt ansikte samtidigt som de säger Annette-Mamma!
Är det en mammas lott i livet eller vad? Att behöva bekräfta varenda moment i varenda lek?

9-åringen sover över hos bästisen. 12-åringen sov borta igår och har varit med kompisar hela dagen. 15-åringen trycker ute i bunkern. Så i övrigt är det frid och fröjd faktiskt.
Så mycket frid och fröjd att jag hyser stora förhoppningar att få se Robert Gustafsson hålla låda på slottet om ett par minuter.