Kanske var jag likadan en gång i tiden.
Ville inte tränga mig på och vara jobbig.
Ville lämna utrymme för vänner och bekanta som hade det svårt...
Genom att säga:
- Hör gärna av dig när du orkar! Åh, så länge sedan vi träffades!
Så där hurtigt och omtänksamt.
Och jag menade det garanterat.
Innan jag återgick till att inte störa.
Nu när jag själv är i en initiativlös sits inser jag att det där med att lämna ansvaret till den som inte orkar inte funkar så bra.
Tyvärr.
Särskilt inte när den som inte orkar dessutom absolut avskyr telefoner (av anledningar jag kanske skriver spaltkilometer om en annan dag).
Tvärtom vad man kanske tror är det sällan jobbigt när folk visar att de bryr sig.
Dra täcket över huvudet kan man alltid skjuta på om en vän hör av sig.
Och att folk frågar hur man mår...tja, där väljer man ju själv om man har ork och lust att berätta. Att svara same ol´, same ol´ på den frågan funkar faktiskt i nödlägen.
Nej, jag är inte bitter (haha).
Det var egentligen bara apropå precis vad min chef skrev för några veckor sedan.
- Hör av dig när du orkar....
Eller så kunde ju hon ringa och höra om det passar.
Rätt vad det är skulle jag faktiskt kunna överraska med att svara.
Äh, jag försöker ju av och till jobba på att slippa bli isolerad.
Men det är inte helt lätt när man inte klarar att umgås så mycket, man orkar inte gå på fest och bara att ha inplanerade tider stressar skiten ur en.
Nä, det är nog inte otänkta chefer och annat löst folk man skulle försöka göra sig av med...
Utan samvetet.
Självspäkningen.
Den där tillbakablicken på den utåtriktade person man varit i hela sitt liv.
Jämförelsen.
Och igen då: Hade man en fysisk sjukdom tror jag att hinder i livet skulle vara lättare att låta bli att analysera sönder.
Herr B har en trafikolyckad söndertrasad fotled. Nej, han kan inte jobba som målare längre. Nej, han kan inte gå långa promenader eller spela tennis med moi.
För mig är det alltid en avvägningsfråga
Orkar jag inte....Eller ids jag inte?
Borde. Måste. Vill. Kämpa. Falla. Rasa. Gråta. Upp på hästen igen. Borde. Måste. Vill. Bli mig själv igen.
Förresten ska min fina chef sluta. Och den där underbara personalenhetsmannen som har hand om min rehabilitering. Plus att min gulliga läkare är borta från kliniken ända till sommaren.
Men jag får väl höra av mig till de nya.
Om jag orkar....
Finaste Nettan! Jag läser dig - hela tiden.. Och jag håller med. Så jag var ofta en sådan som "trängde sig på". En halvtimme, timme. Med lite choklad eller så. Har dock orkar mindre med det nu...
SvaraRaderaKramar till dig - i massor.
DU beskriver så väl det som många människor tänker, undanhåller sig ifrån, bara av någon slags gammal försiktighet, omtanke, eller feghet. Vad vet jag. När vi drabbades av det outhärdliga var det många som inte hörde av sig, av omtanke, av att inte vilja tränga sig på. Och åååh så skönt det var med det fåtal som trotsade allt sånt och förstod. Hörde av sig, bjöd oss på middag, när vi inte orkade hålla ordning på sånt trivialt, bara kom för en kopp kaffe, ringde ofta, fanns där. En sån lättnad när vi inte orkade, eller iddes bry oss att de helt enkelt struntade i de där konventionerna..och bara fanns till för oss.
SvaraRaderaOch varje förändring, vare sig det gäller gamla chefer, läkare eller vilka de nu var som försvinner, skapar berg av motstånd mot att ta kontakt med de nya, berg av motstånd mot att förklara sin situation....Orka! Kram till dig! Och snart är det vår, eller vacker vinter hos er, eller bara ny tid...Cis
BRA där! Jag kanske inte säger det men tänker det ofta fast jag egentligen vet att orlar inte den jag vill ge min tid till med ett samtal eller en fika så kommer ju denna att säga det! Tack för påminnelsen!
SvaraRaderaSom Cissi skriver, du beskriver det som många tänker!
SvaraRaderaDu orkar, det är svårt och ibland nästan omöjligt, men du orkar.
Kramar