Stephen Fry har svikit mig.

På BBC ser jag ofta ett program som heter QI.
Det är ett humoristiskt frågeprogram som leds av Stephen Fry.
Jättejättebra.
Men...
Idag gled diskussionen över till depression.
Ett förvisso icke så humoristiskt ämne.
Men deltagarna gjorde vad de kunde.
Och Mr Fry fick ett hjärnsläpp och deklarerade att "bipolaritet var bättre än unipolaritet eftersom man då får fördelen av att vara manisk".
X-cuse me????
Det finns verkligen inga fördelar med att vara manisk.
Det är ett handikapp så gott som något.
Ett tillstånd man inte ens önskar sin värsta fiende.
Ett tillstånd som tar sugen ur en.
Ett tillstånd man gråter av sluthet över.
Ett tillstånd där man tappar kontrollen.
Vafan?
Stephen Fry är en av de mest erkända och öppna kändisarna med sin diagnos.
Han är klok och sund och har en lysande karriär.
Dagens avsnitt av QI var helt sjukt.
Ett bakslag för oss bipolära.
En skymf.
Ett billigt sätt att förtjäna ett extra skratt från publiken.
Visst, det är vi bipolära - och endast vi bipolära - som får skämta om allt vi går igenom.
Men betyder det att vi måste göra det för att bli accepterade och förstådda?
Nej, jag tror inte det.
Prata inte om det i onödan,
Och om du måste prata om det: säg som det är. Rakt av. Sanningen. 
Skarva inte för att ursäkta. Tona inte ner för att gömma.
Skämta inte bort det.
Visst, jag är bipolär.
Men
Jag är också en vanlig mamma, fru och en otroligt intelligent och välutbildad VANLIG person.