Zå Zyyynd

Livet har en tendens att ställa in sig själv just nu.
Prima liv för en som absolut avskyr att avboka men samtidigt inte orkar hänga med.
Att Hälsans har stängt i veckan är inget jag gråter blod över.
Och knappast att 6-åringens familjeklassfest är inställd heller.
Und so weither.
Jag håller mig tillräckligt flytande ändå serrö.
Dejt med en kompis för promenad,
Dejt med en Rodgesian Ridgeback för att få Nestor att fatta att man inte hoppar på vem som helst,
Planer för helgen,
Och inte minst det förhatliga badhuset på fredag.

Att ta med 6-åringen till en tatuerare får därför stå på reservlistan.
I mån av tid.
Igår kväll roade vi oss med att göra färgglada fejktatueringar på varandra.
På 4-åringens initiativ.
Men när 6-åringen hade fulla armen med ankare, eldkulor och drakar fnös han plötsligt och bad mig boka tid för att göra det ordentligt.
En massiv ryggtatuering "som alla vuxna har"....snälla mamma?
Öh, vilka vuxna har han omgett sig med?
Och hur gammal är den där ligisten egentligen?

I övrigt så såg vi en annorlunda film sent igår kväll.
Berättelsen om Pi av Ang Lee.
En lite Forrest Gump-aktig tillbakablick med den indiska pojken som döptes efter en fransk simbassäng, Piscine, blev retad och kallad för Pissing ända tills han lärde sig flera hundra decimaler på Pi.
Pi sökte Gud istället för att leka och spela fotboll. Med den följden att han anslöt sig till alla religioner på samma gång. När familjen beslöt sig för att lämna Indien för en framtid i Kanada började hans stora äventyr där Richard Parker (nej, jag kan inte avslöja vem han var) kom att spela en viktig roll...
Ang Lee är en av mina favoritregissörer. Och här hade han inte sparat på krutet. En sagobetonad berättelse i mustiga färger med naturfenomen och djur i bärande roller. Aldrig har jag sett så många surikater på en och samma gång. Och stimmet med flygfiskarna var mäktigt. För att inte tala om mina favoriter maneterna.
Varför Gerard Depardieu dök upp förstod jag dock aldrig. Inte heller förstod jag riktigt vad Pi ville få sagt i slutet. Men det är nog min egen enkla filosofiska/religiösa läggnings fel, och inte Mr Lees. Hur som helst är det fritt fram för tolkning och hur man vill ta till sig filmens budskap.
Nå. En söt, spännande, rolig, sorglig, vacker film berättad i lågmält tempo och där Gud är ständigt närvarande.
Se den.