Hundska

Freud och Ferry är ganska lättsamma hundar.
Och framför allt är de små och hårar inte ner.
Nestor är stor, klumpig, valpig, gåpåig, hårig och tuggar sönder saker.
Dessutom lyssnar han sällan på mig.
Så det är inte allt helt lätt att vara matte till honom.
Men idag var det faktiskt det.
Eftersom han inte gillar att åka bil började vi dagen med en promenad på tre kilometer in till byn och fru L.
Han gick rätt fint i kopplet.
Och sedan gick vi längs en skoterled med J och hennes bjässe till hund.
Det gick alldeles utmärkt. Inte vek lilleman ner sig bara för att hon försökte dominera. Man kan ju undra lite över psyket hos den där... Om det var jag skulle jag ha gett upp på en gång. Men han sänkte inte ens svansen.
Efter kaffe i stugvärmen gick jag och fru L en annan sväng med hennes vovve.
Fast det var kanske inte lika kul för Nestor eftersom Fabbe försökte para sig med honom (uäk) hela tiden. Först trodde jag att det var en dominansgrej, men...eh, han verkar vara lagd åt det där hållet helt enkelt. Kanske är det inte så lätt att avgöra vad en hanhund utan kulor är för slags varelse.
När vi var nästan hemma igen halkade jag till och stöp raklång på vägen.
Dumma powerboots som är halkiga på snö!
Landade på höften och fick ont som f-n. Dessutom slog jag i huvudet så att min stackars nacke kommer säkert att få veta att den lever.
Men en trevlig dag var det.
Och ljuvligt väder. -13 och strålande sol.
Behöver jag säga att jag är slutare än slutast?
Och att Nestor gått och lagt sig?