Skogspromenad

När man är utbränd...
Tja, då strejkar förstås både kropp och själ å det grövsta.
Att låta bli att utsätta sig för stress hjälper liksom inte.
Utan man måste även låta bli att anstränga sig fysiskt.
Något jag är och förblir så in i håvete dålig på.
Jag och fru L gick säkert enochenhalvmil idag.
I skogen.
I min trollskog just utanför husknuten.
Mysigt. Trevligt. Och med lilla Ferry skuttandes lös som en sommarkanin på jakt efter pinnsmala nyodlade morötter.
Men dock.
För mycket för min utbrända kropp.
Jag har darrat, skakat och rört mig som en överårig snigel hela kvällen.
Klagat, bräkt, förbannat och påtalat min fysiska oigenkännlighet.
Jeg er kaputt. Finished. Broken.
Har inte mer att ge.
Inte ens så mycket som jag gav.
Visst, jag överlevde just då.
Hade kul. Trivdes. Myste.
Älskar fru L. Och Ferry. Och skogen.
Hatar mitt eget förfallna själv.
Äh.
Vad är väl en bal på slottet...
Och så vidare.
Att vara där man är.
Att njuta av stunden.
Att se skogen för alla träd.
Jo, det är där jag måste vara.
För att leva.
För att överleva.
För att ta mig vidare till nästa kravfyllda dag.
För att förstå att whatever comes my way...så ska jag vara tacksam.