Efter mitt trädgårdsmaroderande kom la familia hem.
Och jag lyfte upp lilleman för att kramas.
Varvid ryggen dog.
Jag har en bröstrygg som knäpper och hoppar lite nu och då - men så här illa har det aldrig varit.
Jag har skrikit och bölat och försökt lägga mig/sätta mig/vända mig/ställa mig/gå iväg och kissa/etc...
Med smärtor värre än förlossningsvärkar som följd.
Herr B var gullig och åkte i ilfart till min mor för att låna några Tradolan.
Som tydligen har verkat lite grand nu.
I alla fall om jag rör mig långsamt och låter bli att böja och vrida mig.
Nämen vad fan!
Tänk om det är diskbråck?
Hu.
Och jag som hade jättemycket inbokat senare i veckan.
Bara att glömma.
Hålla sig stilla när man är en sån som jag är ju också att glömma.
Fy vilken skräck!
Blä säger jag bara.
Så har jag sagt det.
Så vet ni.
Och får gärna tycka synd om mig.
För det gör jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar