Omyndig

Idag är småtrollen lediga.
Någon slags stängdag på dagis och i förskoleklass.
Herr B, som redan är ledig några fredagar framöver utan någon egentlig vikarie, har av naturliga skäl lite svårt att komma loss längre än ett par timmar i eftermiddag.

Försäkringskassan säger att om man har sina barn hemma under sjukskrivning räknas det som arbete. Och att man då är frisk nog även att gå till sitt vanliga jobb.
Så vad gör en omyndig och hjälplös nästan 40-åring med sina barn en sån här dag då?
Jo, hon ringer mamma.

Vid några tillfällen när jag låg och kräktes som gravid tyckte jag att FK var löjliga. Att jag skulle må bättre om jag fick ha mina andra barn hemma.
Men jag höll mig till reglerna och vinkade av dem till dagis.

Nu...
Är reglerna tyvärr inte så löjliga längre.
Faktum är att jag inte orkar ta hand om mina barn på dagarna.
Inte alla dagar.
Inte alla barn.
Inte hela dagarna.
Inte bestämda datum för att dagis är stängt.

Men känslan av omyndighet är inte rolig för det.
När jag var hos läkaren sist svamlade jag om primära och sekundära orsaker till mitt mående.
Inte för att jag vet om han förstod nåt av mitt pladder.
(Eller jo, det gjorde han nog. Han är världens bästa. Jag har haft tur)
När man är deprimerad, ångestfylld och slutkörd - av vilka orsaker det än må vara - så är det svårt att komma ifrån att man kan bli ännu mer deprimerad, ångestfylld och slutkörd bara för att man hamnat i skiten till att börja med.
Att må dåligt över sitt eget mående är förstås en sekundär orsak till att man inte fungerar.
Och svårt att komma åt.
Det går naturligtvis inte att slappna av och njuuuta av att man är "ledig" på dagarna när nästintill hela tillvaron upptas av ett mörker och en hopplöshet.
En hopplöshet som växer sig allt större ju längre man går hemma. Ett moment 22.
Så får man jobba hårt och aktivt för att rehabilitera sitt trasiga jag...
Vilket man inte orkar. För att man är sjukskriven för att man inte orkar.
Äh.

Vi åkte och handlade i alla fall.
Med ett troll i varsin kundvagn.
Mormor fick jaga och hålla koll.
Men mamma tog ändå slut av att säga nej tvåhundra gånger.
Och av att bjuda på varmkorvlunch på Ica.
När vi kom hem byggde småtrollen en stor koja av alla täcken, filtar och kuddar på hela nedervåningen.
Och råkade (?) göra en stor reva i mitt snygga nya, oanvända fram till igår kväll, påslakan.
Då grät jag när ingen såg.
Kanske inte över påslakanet egentligen. Det kändes nog bara så.
Nu har de hur som helst lugnat ner sig.
Och för säkerhets skull ska jag slå på tv:n. Trots att det är mitt på dagen.
För nu räcker det.
Trots en personlig assistent under förmiddagen behöver jag nu lämna över ansvaret till herr B.
Omyndighetskänsla, var det ja...