Kryptiskhet

Ibland kan man inte skriva så mycket på en blogg...
För att inte oroa andra.
För att inte ta ut saker innan de hänt.
För att inte jaga upp sig själv.
Fast med det lilla jag skrev i fredags lyckades jag visst med alla tre.
Det var inte meningen.
Inte heller att låta kryptisk.
Jag får ofta respons från folk som läser min blogg där de tycker att jag är så modig som lämnar ut mig själv.
Det tycker inte jag.
You don´t know the half of it, liksom.
Om paniken jag känt i helgen och fortfarande känner går det inte att skriva.
Men tja, skriver gör jag ju tydligen ändå.
Och ingen fattar nåt.
Fast förr eller senare kommer jag att förtydliga mig.
Inte idag bara.

Mer väck än vanligt tog jag min vackert inslagna present och gav till herr B.
- Grattis på fars dag!
- Oj, är det idag?
- Är det inte? Eh, nä det kanske inte brukar krocka med allhelgonahelgen. Men äh, grattis i alla fall.
Han fick en efterlängtad mandolin. Varje gång vi har gjort pizzasallad eller potatisgratäng har han sagt att han ska köpa en. Varje gång under många år. Så jag slog till. Han har redan lekt med den så antagligen blev han glad.

Plusgrad och strålande sol. Lite respit från vintern. Så herr B ska ut och bygga på det lilla uthuset som ska bli mitt krypin. Tydligen ska småtrollen hjälpa till också. Ha ha ha.

Jag håller mig inne. Ska städa bort all spindelväv och alla dödskallelyktor. Plus att det är lika bra att undvika solljus. Så jag fortfarande har en anledning att vara deprimerad.