Sorgligt

Man kan ju sällan vara förbedd när döden knackar på, sägs det.
Och det kan nog stämma.
Idag gick herr B:s mormor ur tiden.
Nästan 85 år gammal, sjuklig, boende på servicehus och änka sedan ifjol.
Kanske inte helt oväntat att hon inte orkade längre.
Fast ändå är man inte förberedd.
Ändå är det sorgligt att ett människoliv tagit slut.
På flera sätt.
Men om man försöker tänka så här...
Att hon fick sex barn...
Femton barnbarn...
Och faktiskt så många barnbarnsbarn att jag tappat räkningen.
Ja, då lever hon liksom vidare på sätt och vis. I sin familj.
Och det är vackert mitt i det ledsna, tycker jag.

Herr B:s mormor var den sista av våra mor- och farföräldrar som gick ur tiden.
Man påminns då om ett liv i förändring.
Att tiden går. Fort. Vansinnigt fort.
Jag minns en gång på mellanstadiet då vi i skolan pratade om våra mor- och farföräldrar.
I min egen självklara värld blev jag då lätt chockad av att höra hur många av mina kompisar som inte hade sina kvar.
Och med ett barns sätt att tänka blev jag också stolt över att vara speciell som hade alla mina i livet, och i min närhet. Dessutom hade jag flera ur generationen före det kvar också.
Men bara 25 år senare har alltså det där barnet flyttats två pinnhål uppåt i generationsstegen.

Nå. Man vill ju så klart att alla ska leva för evigt.
Att de personer som finns nära - både släkt och vänner - på något vis utgör en konstant man kan vila sig mot.
Fast livet funkar ju tyvärr inte så.
Det vet vi förstås.
Men försöker nog låta bli att tänka på större delen av tiden.
Först när någon dör blir livets gång till riktigt allvar.
Som idag.