Jag hade mina föraningar

Men det känns förstås ändå lika ledsamt.
Idag möttes jag av ett hemskt besked.
Att den person som berört mig allra mest i mitt jobb som sjukgymnast har dött.
Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om det, men det kan jag naturligtvis inte.
Mina tankar går till alla de som stod den här fina människan nära.

På nåt sätt blir det konstigt och fel att jag har en helt vanlig tisdag framför mig...
Men på ett annat sätt är det väl så livet är. Antar jag. Suck.

Jag har några ärenden att utföra.
Klä mig inte minst.
Vilket i och för sig inte känns så oöverstigligt i och med mina nya jeans.
Sedan får jag se hur mycket jag orkar.
Det var en jobbig dag igår.
Och en hemsk kväll som slutade med Sobril.

Nestor har tröttnat på tratten nu.
Det var väl bara en tidsfråga förstås.
Nu är den spräckt lite här och där.
Men jag har i alla fall en i reserv.
Skräckhistorien från veterinären om hunden som slickade såret så mycket att det blev en infektion som spred sig och det knappt fanns hud kvar att sy ihop det igen ringer i mina öron.
Fjärde dagen idag. Sex dagar kvar.
Håll ut Nestor!

Nä, jag vet inte varför jag skulle sätta mig här och skriva överhuvudtaget.
Jag känner mig ledsen.
Ledsen över ett liv som tog slut alltför fort.
Ett liv som blev så långt ifrån vad det skulle ha blivit som det bara gick.
Sov gott, lilla fina du.