Älska mig mest...

när jag förtjänar det som minst, för det är då jag behöver det som mest.

När man bloggar liksom för sig själv och har hoppat av den stora bloggfamiljen man tillhörde förut blir man förvånad att man har läsare över huvudtaget.

Och glad.

Och ödmjuk.

Tänk att nån vill läsa mina stökiga tankar om mig själv.

Fortfarande.

För när jag började blogga var jag verkligen en bullmamma. En frisk, kapabel person där gränserna för vad som var möjligt och hanns med knappt existerade.

Läsarna fick ta del av när lilleman lärde sig gå, om när jag hjälpte ensamkommande flyktingbarn, när vi byggde ut huset, livet som familjehem, hockeyföräldraskap, kakbak, skrivkurser, höns och trädgårdande.

Så kraschade jag.

Och det blev dikter så svarta att jag blir generad när jag försöker läsa dem. Det blev elände, svordomar, uppgivenhet och tankevrickande brottningsmatcher för att försöka inse att jag var sjuk på riktigt.

Och till slut slutade jag nästan helt läsa andra bloggar för att jag inte orkade engagera mig. Jag flyttade ut hit till blogspot och fortsatte att mala på om mitt eget elände. För mig själv. För att jag behöver det.

En konstig utveckling på en blogg. Och en tråkig utveckling för en bullmamma.

Kan jag tycka.

Och just därför blir jag så glad att någon följer mig hela vägen och förstår vad jag vill ha sagt trots att det inte alltid är så upplyftande.

Igår blev jag uppmärksammad på finaste Frejas blogg. Och motiveringen gör mig tårögd.

- Bullmamman, älskade Bullmamman. Som skriver om det svåraste av allt, egen otillräcklighet, men som ändå hittar galghumorn och ljusglimtarna. Självutlämnande så det smärtar kombinerat med drastisk humor så man kiknar av skratt. Och här är jag djupt förälskad hela tiden!

Min egen otillräcklighet...

Hm. Ja.

Precis så är det ju.

Det hade jag inte ens tänkt på själv.

Haha. Deprimerande.

Fast å andra sidan...

Tror jag att det finns alldeles tillräckligt många som redan skriver om sin tillräcklighet ;)

bullmamman -  din balans i cyberrymden