Klubben för inbördes beundran

Att vara deprimerad och se på nyheterna är som att låta sig svepas med av vågorna ut i ett hav av oändligt djup.
Så därför undviker jag så mycket elände jag bara kan.
Men kulturnyheterna brukar jag i alla fall se.
Svårt och eländigt många gånger men på ett helt annat plan, haha.
Nämen, idag blev jag faktiskt lite upprörd.
Det har nämligen visat sig att en av De Aderton visst kände årets nobelpristagare i litteratur.
Vad han nu hette. Hm. Det var visst nåt kinesiskt. Ingen som står i min bokhylla. Som vanligt då. Lagerlöf och ett par andra undantaget.
Att ha en personlig relation med en pristagare är regelvidrigt. Jäv. Av naturliga skäl.
De inblandade med herr Ständige Englund i spetsen, slår ifrån sig.
- Äh, sååå väl känner de inte varandra.
Men regler är regler.
Tycker jag.
Och naturligtvis får det inte ligga personliga intressen bakom världens största litteraturpris.
Fast när Mr Mo Yan både är omskriven i och har skrivit förordet till en anatologi som herr Göran Malmqvist skrivit så blir det inte helt lätt att blunda för.
Klubben för inbördes beundran...
Nä, inte vet jag.
Men jag läser allt möjligt. Från pärm till pärm. Bra böcker. Sämre böcker. Och på mjölkpaketen.
Jag älskar det skrivna ordet. När orden liksom sakta flyter fram, för en historia vidare. Vackra ord. Meningsfulla ord. Roliga ord. Sorgliga ord.
Ord i rätt ordning. Som bildar en meningsfullhet.
Vilket kanske också vadhettehannu också klarar.
Men om han lyfts fram på grund av att ha en lobbyist i de beslutande leden...
Blir jag ledsen.