...Så läste jag upp några av mina svartaste dikter för mamma i telefonen i eftermiddag.
Egentligen letade jag någonting annat i min gröt av sparade dokument, men det blev som det blev.
Och därmed är fas II inledd:
I kampen att få omgivningen att förstå hur det kan vara när psyket inte lyder.
Jag hade en lång förmiddag på Hälsans också.
Då en av mina arbetsledare envisades med att fråga hur jag mådde.
Tydligen räckte det inte med att ta av sig sjalen klaga över att jag går varm.
Jaha, annars då?
Jo, tack. I helgen hade vi magsjuka.
Jaha, annars då?
Men fan vad du frågar!
Nejdå. Nog kan jag väl prata om sånt. Fast helst på en sån nivå att jag inte sitter och bölar. Och då måste man (jaja - jag då) skämta och skratta hela tiden.
Dels för att det faktiskt blir så galghumoristiskt och Norénskt men också för att ta udden av mitt eget allvar.
Inför mig själv.
Icke för att försöka vara klassens clown inför andra.
Vill jag bara understryka.
Om anfall är bästa försvar så är sarkasm det näst bästa.
Nånstans däremellan kanske acceptans förvisso kommer...men, eh...det är ju som det är med den saken.
Det var i alla fall skönt att åka på en liten shoppingturné efteråt.
För att rensa skallen.
Och för att banka in att jag är mer än mina diagnoser och sjukdomar.
Jag skulle köpa såna där snäckor man stoppar i öronen för att lyssna på musik i.
Till 12-åringen.
(Jepp, mammajaget funkar fortfarande skapligt)
Och sedan slank jag av nån anledning in på Lindex och köpte ett par jeans till - håll i er nu:
ORDINARIE PRIS!
399 kronor. Because I´m worth it. Som jag brukar säga. Men den här gången menar jag det.
Jag kände mig vuxen och mogen när jag kom hem.
Och de sitter som en smäck.
Jag köpte även en sober klänning till den stundande begravningen.
Nästan allt annat jag har är ju blommigt eller färgexplosionsaktigt.
Marinblå med vita prickar blir väl bra?
Den var på rea däremot. Nån måtta får det ju vara.
Och även om anledningen är otrevlig så är det ändå förstås trevligt att ha en anledning att utöka klänningsparken.
Om man är arbetsledare på Hälsans Trädgård så tycker jag nog att man förstår att det inte alltid är så bra att fråga hur det är... Hatade den frågan när jag var dålig, den tog massor av energi. Vilken nivå skulle jag hålla mitt svar på, hur mycket orkar jag berätta, hur mycket orkar de höra, och varför kunde jag inte bara få vara här och känna det som om jag var OK, varför måste du påminna mig om mitt elände?
SvaraRadera