Först ringde kära E från Hälsans Trädgård...
Sedan ringde det igen.
- Säg att jag vikit hädan. Sa jag krasst till herr B.
Men givetvis räckte han över luren.
Så jag blev tvungen att prata med herr L.
Suck.
Och stön.
Men nåja.
Jag gillar L. Det gör jag.
Och att det ringer folk som på riktigt undrar hur jag mår...
Tja, det får man väl ta.
Men just svarandet på alla närgångna frågor...äh, det är väl inte lika lätt.
Skrattande, skämtande svårt faktiskt.
Varför skrattar jag alltid när det kommer till svårigheter?
Strunt samma.
Det var faktiskt en lite lättare dag idag.
Fast ändå svår.
Ni vet,
Där man brottas med sig själv tills man får blodutgjutelser.
Men där man ändå ler och låtsas att man fixar livet.
Äh.
Just nu har Dårhuset invaderats av tonåringar.
Jag ler och spelar med.
Baugetter med trippelpålägg och vara vakna hela natten.
Liksom.
Typ.
På sätt och vis.
Jag vägrar ofta att prata i telefon, jag är en hemsk människa. I bland bara för att jag är trött, i dag svarade jag inte för att jag var så ledsen över jobbet jag inte fick. Det är inte kul vare sig för mig eller den som ringer om jag bara gråter och snorar ner hela mobilen...
SvaraRaderaDen telefonen ja... Spelar ingen roll om man faktiskt tycker om den som ringer, man vill liksom ändå inte...
SvaraRaderaDu Nettan, jag tänker mycket på dig. Läser dig jämt. Ta hand om dig. Jag menar det.
Kramar
Jag pratar gärna hur mkt som helst i telefon om rätt person ringer. Men myndighetspersoner och dylika andra går bort. En hel del andra också. Kram Nettan!
SvaraRaderaTelefoner är ett jävulens verktyg. Jag saknar dig. Utan press.
SvaraRaderaKram.