Slödag och dödenfunderingar

Jag kan inte säga att jag stod herr B:s morföräldrar särskilt nära.
Och det gjorde tyvärr inte han heller.
Inte så att det låg en massa tunga familjekonflikter och pyrde, utan mer som att morföräldrarna bara var såna där figurer som fanns i periferin.
Jag förstår att det är få förunnat att ha haft den kontaken jag hade med min momme, moffe, farmor och farfar.
Och jag skulle önska att herr B hade haft det.
Men efter 18 år tillsammans med min man kände jag förstås hans mormor.
Så där som att vi ibland tittade förbi i deras stuga för en fika, sågs på diverse dop och jämna födelsedagar och bytte julklappar.
Gammelmormor B var en rar och trevlig tant.
Och nu när hon inte finns längre kan jag inte låta bli att fundera på hur hennes liv blev.
Summera.
Så väl kände jag inte henne att jag egentligen klarar det, men jag hoppas att hon hade många lyckliga stunder.
Jag hoppas också att döden kom på ett så bra sätt som möjligt. Hennes sista tid var inte så lätt nämligen.
Jag har lite svårt för döden. För att ett människoliv som nyss fanns upphör. För att jag inte vet vad som kommer efter. För att jag funderar på om man kan vara färdig med sitt liv.
När min egen morfar dog för några år sedan kände jag så starkt att det var han själv som släppte taget. Slutade kämpa. Slutade leva.
Undrar om det var så för gammelmormor B?

Jag har en 6-åring och en 4-åring i "Jesus, döden och änglar"-åldern. Det lär inte bli mindre frågor och funderingar nu. Svårt att svara på. Särskilt på barnnivå. Och allra särskildast för att man inte har så många säkra svar.

Idag har jag gjort ingenting.
Försökte sova men det gick inte.
Så jag tvingade mig själv att ligga kvar så länge att jag fick ont i nacken.
Sedan klev jag upp och gjorde kaffe.
Hela dagen blev förskjuten.
Efter att ha skjutsat 15-åringen till bussen i grannbyn och tagit med mig min understimulerade bullterrierälghund för att möta 12-åringen och 9-åringen var det dags att börja med middagen.
Snopet kort dag.
Men det gjorde i alla fall att jag höll mig hemma och inte tog ut mig.
Alltid något.

Förresten, sa jag att vi försov oss igår?
Vi spekulerade irriterat i varför väckarklockan inte hade ringt.
Idag kom vi på varför...
För idag gjorde den uteblivna ringningen att vi sov ännu längre. Katastrof!
Ja, alla utom 6-åringen som hade klivit upp tidigt även igår...
Och stängt av väckarklockan.
Häpp!