Efterbörd

Ett av de äckligaste och mest negativa ord jag vet.

Första gången jag födde barn hade jag en lång och svår förlossning.
Det var dropp, fara å färde, bedövningsfritt, svaga hjärtljud och olidligt långa och många krystningar.
Men så kom underverket till slut.
Och mitt liv förändrades för alltid.
Vi blev en familj och kunde inte se oss mätta på den lilla parveln.
Mys och kramar och strykande på den illröda kalufsen.
Eh - nä.
För då skulle det börjas om med krystningar.
När jag var så slut att jag inte hade mer att ge.
För att få ut moderkakan och alla blodklumpiga restprodukter.
Som av nån anledning dessutom skulle visas upp av stolt vårdpersonal efteråt.
Roadkill. Tänkte jag. Och ville återgå till lilla parveln.
Sedan fick jag ju uppleva fenomenet efterbörd fyra gånger till under min barnafödande karriär.
Fick?
Var så illa tvungen, menar jag.
Jätteäckligt.
Och en jättejobbig och tråkig grej att gå igenom när man liksom redan är klar.
Har kommit i mål. Blivit mamma.
Ja, ni hajar.

Inte för att jag födde barn igår, tack och lov.
Men det var en jobbig dag. 
Julklappsinköp, allmän förvirring, ensamt ansvar för barnen och telefonsamtal med läkare. 
Bland annat.
Så idag...
Kom efterbörden.
En blodig sörja av restprodukter utan någon egentlig fuktion.
Jag har mått apa hela dagen.
Försökt fördriva mina svarta tankar efter sämsta förmåga.
Förgåtts av ångest och lyssnat på fragmentariska ekon av gårdagen.

Fysiska förlossningar är så klart ingen lek.
Men spelar inte heller i samma division som att försöka förlösa sig själv mentalt.
Efterbörden är dock rätt så lika.
Och rätt så oundviklig.

Blä.