Utvecklingssamtal

Antingen kan man ju deppa för att man måste på utvecklingssamtal redan före första lektionen för dagen...
Eller så kan man gråta och smälla i dörrar för att man inte har utvecklingssamtal.
Jag har en mellanbroder av varje här.
Själv kom jag inte undan, för ett var jag hur som helst tvungen att gå på.
Men det må ju vara hänt när mannen i fråga är skötsam och duktig.
Extra viktigt när samma lärare hade den vildare storebrorsan i två år före.
Att dras med samma mamma kanske är nog så jobbigt förresten, men idag drog jag inte över tiden så mycket i alla fall. Hm. Jo, det var nog nytt pers faktiskt.
Inte så många svarta och torra skämt heller. Dutti ja ä.

Nu väntar jag på att skjutsa störstebror till jägarexamensträffen i grannbyn.
Sedan tar jag helg.
Eller vad man nu gör när man är sjukskriven och ens make har en föräldraledig fredag.

Det har varit en intensiv vecka.
Så intensiv att jag valde minsta motståndets lag och satsade på falukorv och pasta till middag.
12-åringen frågade säkert tre gånger vad vi skulle äta, för han trodde att jag skojade.
Och 9-åringen stod böjd över stekpannan och fattade ingenting.
Pappamat. Liksom.
Plus ärtor i mikron då.
Simsalabim så har man en måltid.
Eller så får man göra en räkmacka när barnen lagt sig.

Annars har dagen bjudit på onödigt mycket spänning.
En rejäl smäll i den nybytta framrutan på bussen till exempel.
6-åringen råkade skalla den förra veckan och hela alltet gick i kras. 1900 i självrisk kunde man annars ha lagt på roligare saker. 6-åringen? Nejdå, inte en skråma.
Vad som blev av dagens stenskott vet jag inte än. Jag får väl invänta den bleka novembersolen i morgon bitti.
Onödigt spännande var det förstås också när 6-åringen släppte ut en vitlurvig tik i höglöpen med medföljande krank chihuahua. Men de är lite tröga. Sätter bara av längs vägen och blir glada när man plockar upp dem med bilen. Tack och lov. För till och med jag har fått nog av valpar i det här huset.

Därmed inte sagt att jag inte är sugen på något annat husdjur...