Medicinprat

Jag har bytt antidepressiv medicin.
Igen.
Även om det är länge sedan jag gjorde det sist har jag ju en del erfarenhet på den fronten.
Så ock av biverkningar.
Och nog kan jag stå ut med att vara yr, skakig och må illa ett tag ifall det blir bättre sedan.
Men just nu är det inte särskilt kul.
Kaffekonsumtionen tar ju stryk, haha.
Nämen, jag får lätt biverkningar.
Av nån anledning.
Säkert enligt Murphy´s lag.
Igår kväll var jag riktigt ynklig.
Men det är tur att man är en morgonmänniska.
För jag har mycket att ta itu med.
Gå och vänta på att bli uppringd av en vårdinstans inte minst.
Eller nåja, det var väl ungefär det.
Men det kan ju å andra sidan ta nästan hela dagen.

Det här med att ha två besvärliga tillstånd som krockar med varandra är inte helt lätt i medicinväg.
Mitt förra antidepressiva piller triggade manin i bipolariteten. 
Med den följden att dosen sänktes så att den inte hjälpte.
Om man är frisk i övrigt är det meningen att litiumet ska hålla en borta från de mest skruvade topparna och mörkaste dalarna.
Men min depression har ju liksom fler orsaker.
Därav andra medikamenter.
Det är inte mycket som biter på ångesten.
Jag tar en hög dos av ångestdämpande både morgon och kväll men den hjälper väl sisådär.
Därav the occational Sobril.

När jag byter medicin kan jag inte låta bli att hoppas och tro att den ska hjälpa.
Jag menar, det måste man ju.
Dessutom finns det studier som visar att det är mycket som funkar bättre om man tror på det.
Alltså inte bara som placeboeffekt utan riktig effekt.
Men det är jobbigt att hoppas....
Och bli besviken...
Och hoppas...
Och bli besviken.
Ovanpå att man redan mår apa då förstås.
När jag inte orkar ta tag i mig själv så tvingar jag mig att tänka att barnen behöver ha tillbaka sin mamma.
Det gör oftast susen.