Nej, inte tidigt som det skulle vara om jag hade vanliga tuppar.
Utan sent. Lika sent som mina vaktlar verkar kliva upp.
Inte är de särskilt lika höns. Faktiskt.
Värper på eftermiddagarna till och med (nej, inte tupparna)(dööh).
Sedan bryr de sig inte ett dugg om sina potentiella avkommor utan överger helt osentimentalt ägget varhelst det än råkar ploppa ut.
Men det syns att de är glada för att vara ute på grönbete.
Där jag hämtade dem bodde de längst inne i ett mörkt stall.
Nu har de två rum och kök, gräs, en stor sten, ett hus som barnen byggt, spån, granris att gömma sig under och ett stort sandbad i form av ett avgjutet rabarberblad.
Flott ska re va!
Idag anammar jag mammas sambos taktik och vilar före diverse vedermödor.
Vi får se om det funkar.
Jag känner mig trött, ledsen och förvirrad.
Trött av all vardag som pockar på.
Ledsen av okänd anledning.
Och förvirrad angående min framtid. Som ändras så fort jag blinkar. Hej och hå, och på måndag börjar jag arbetsträna på ett bibliotek ett par mil härifrån. Spännande. Och mitt eget förslag. Ni vet, träffa folk men inte ansvara för deras hälsa, i en lugn miljö och så gillar jag ju böcker. Nä, jag ska inte klaga på möjligheterna jag ges. För visst är det smått fantastiskt. Men....är jag verkligen redo för det här? Ingen aning. Och vad kryper jag tillbaka till om det inte går? Jag gillar faktiskt inte att krypa tillbaka. Gjort är gjort och gå vidare är alltid bästa medicin. Men till vad i så fall?
Nej, oroa er inte för att behöva klura på svaren. Alla frågor är givetvis retoriska.
I kväll ska vi på kalas. Det är min ömma moder som fyller år. Hela 59 sådana. Hon ska bjuda på räkmackor och vi ska bjuda på en handsmidd vindflöjel som mäter vindstyrka. Förhoppningsvis uppskattad eftersom de bor på ett extremt blåsigt ställe.
Före det ska jag och 10-åringen åka och handla.
Antagligen vill han följa för att se till att jag köper mjölk.
För jag kan hålla med om att det är grymt att vara utan när mamsen för en gångs skull har slagit till och inhandlat O´boy.
Och så måste jag nog koka älgtungan som 7-åringen och 5-åringen var och tiggde i älgslakteriet.
Men jag drar mig...
Nog för att jag kokar oxtunga varje jul och tycker att det är jättegott, men att skala bort knottrorna på tunga är inte direkt en hobby. Blä.
Så här sur blir man om man inte får följa med ut till vaktlarna. Kolla mungiporna. Och dregelspåren på rutan.
bild
torsdag 12 september 2013
tisdag 10 september 2013
Here comes the bride...
Egentligen ville jag gifta mig innan jag fick barn.
Traditionell som jag trots allt tydligen är innerst inne.
Jag skulle kunna skylla på att det alltid var fullt upp med husbygge, utbildning och hockey i division III, men i sanningens namn vet jag inte varför vi aldrig kom till skott.
Särskilt inte som de två första barnen var minutiöst planerade och därmed inte ens kom och överrumplade oss.
Ja, sedan rullade det på. Med fosterbarn och son nummer tre som en glad överraskning.
Och det gick ju liksom bra utan att vara gifta.
När son nummer fyra tittade ut som en lika stor överraskning kände vi väl att det var dags. Sista barnet (haha) och allt...
Så vi gifte oss när vi döpte. Praktiskt, fint och enkelt med bara den närmaste familjen. Jag hade vit spetsklänning från Kapp Ahl och barnen var tjusiga i vita skjortor/blus och jeans eller jeanskjol. Vår alldeles egna kväll tillbringade vi med varsin trerättersmiddag på restaurang och ilade sedan hem för att mina mjölkstinna bröst inte skulle sprängas. Det var en fin dag. Utan ståhej och utan att lägga pengar på oviktigheter. Hemma i vår egen kyrka och med vår alldeles egna byapräst.
Jag kan som sagt fortfarande undra hur jag kan leva tillsammans med samma man i hela mitt vuxna liv men inte bli gift förrän vid 33.
Men i alla fall...
Igår var det exakt sju år sedan.
Ylle- eller kopparbröllop.
Har jag googlat mig fram till att det heter.
Wikipedia har ingen aning varför det heter som det heter, och säger att det inte finns någon officiell lista.
Så vitsen med att sätta namn på varje ojämn bemärkelsedag är lite svår att förstå....
Ylle? Tja, det kliar ju. Och man brukar ju tala om sjuårskris. Eller seven year itch.
Koppar? Hm. Något som en gång var glansigt och fint har nu ärgat till oigenkännlighet.
Hahaha.
Nej, jag skojar bara.
Nog för att jag brukar få höra att jag inte är romantisk men så där krass är jag faktiskt inte.
Jag tänker mer så här:
Att både ylle och koppar är dyra, rejäla och användbara grejer. Och har man kommit sju år på vägen gäller det även ett äktenskap. Man har byggt upp något fint som ska hålla länge.
Och förresten är jag visst romantisk! För jag bakade en smarrig Pavlova och satte ett bröllopspar med stora huvuden på toppen. Fint va? Fast inte på långa vägar lika fint som att herr B kom hem med en säck värpfoder till mina #¤&%&**"!% vaktlar som han tycker är helt onödiga.
Sarkastisk? Nej, för tusan. Jag menar det verkligen. När ens man vet att man hellre vill ha sånt än choklad då har man kommit en bit.
Traditionell som jag trots allt tydligen är innerst inne.
Jag skulle kunna skylla på att det alltid var fullt upp med husbygge, utbildning och hockey i division III, men i sanningens namn vet jag inte varför vi aldrig kom till skott.
Särskilt inte som de två första barnen var minutiöst planerade och därmed inte ens kom och överrumplade oss.
Ja, sedan rullade det på. Med fosterbarn och son nummer tre som en glad överraskning.
Och det gick ju liksom bra utan att vara gifta.
När son nummer fyra tittade ut som en lika stor överraskning kände vi väl att det var dags. Sista barnet (haha) och allt...
Så vi gifte oss när vi döpte. Praktiskt, fint och enkelt med bara den närmaste familjen. Jag hade vit spetsklänning från Kapp Ahl och barnen var tjusiga i vita skjortor/blus och jeans eller jeanskjol. Vår alldeles egna kväll tillbringade vi med varsin trerättersmiddag på restaurang och ilade sedan hem för att mina mjölkstinna bröst inte skulle sprängas. Det var en fin dag. Utan ståhej och utan att lägga pengar på oviktigheter. Hemma i vår egen kyrka och med vår alldeles egna byapräst.
Jag kan som sagt fortfarande undra hur jag kan leva tillsammans med samma man i hela mitt vuxna liv men inte bli gift förrän vid 33.
Men i alla fall...
Igår var det exakt sju år sedan.
Ylle- eller kopparbröllop.
Har jag googlat mig fram till att det heter.
Wikipedia har ingen aning varför det heter som det heter, och säger att det inte finns någon officiell lista.
Så vitsen med att sätta namn på varje ojämn bemärkelsedag är lite svår att förstå....
Ylle? Tja, det kliar ju. Och man brukar ju tala om sjuårskris. Eller seven year itch.
Koppar? Hm. Något som en gång var glansigt och fint har nu ärgat till oigenkännlighet.
Hahaha.
Nej, jag skojar bara.
Nog för att jag brukar få höra att jag inte är romantisk men så där krass är jag faktiskt inte.
Jag tänker mer så här:
Att både ylle och koppar är dyra, rejäla och användbara grejer. Och har man kommit sju år på vägen gäller det även ett äktenskap. Man har byggt upp något fint som ska hålla länge.
Och förresten är jag visst romantisk! För jag bakade en smarrig Pavlova och satte ett bröllopspar med stora huvuden på toppen. Fint va? Fast inte på långa vägar lika fint som att herr B kom hem med en säck värpfoder till mina #¤&%&**"!% vaktlar som han tycker är helt onödiga.
Sarkastisk? Nej, för tusan. Jag menar det verkligen. När ens man vet att man hellre vill ha sånt än choklad då har man kommit en bit.
måndag 9 september 2013
Å helgen kom å gick
Njä, fredag och lördag var jag inte på bästa humör. Det låg liksom hela tiden en bitter smak av ett mindre bra framtidsmöte i både mun och bakhjärna.
Men Finnkampen lättade förstås upp. Plus det faktum att jag tack(!) vare min pajade axel fick herr B att hjälpa till i trädgården. Och inte minst fick jag 13-åringen att på ett väldigt empatiskt sätt klippa hela mossmattan.
Sedan gjorde jag nåt som är ytterst ovanligt för mig i Finnkampssammanhang:
Nämligen att jag skippade de sista tävlingarna för att åka och hämta mina vaktlar.
(Och för all del samtidigt köra fel i småbyarna i närheten för att försöka lokalisera 13-åringen och hans fiskekompanjon).
Nu känns det som att jag är tillbaka på banan.
Sort of.
Vaktlar är en ny bekantskap för mig.
Men de verkar vara som vilka minihöns som helst.
Fast tystare och med en bisarr flygförmåga. Dvs, att de är duktiga flygare men saknar helt styrspak.
Redan igår värpte en av hönorna - Judit eller Judit - ett pytteägg.
Nu turas de om att bada fotbad i vattenskålen.
Och att försöka picka sönder huset som 10-åringen och 5-åringen byggt.
Tja, det är väl ungefär vad som händer.
Varken mer eller mindre.
Nej, de verkar väl inte ha de största personligheterna. Inte som mina älskade hönor.
Men dock.
Både jag och barnen är jättepeppade.
Och herr B, som egentligen är så där halvbuttert emot alla djur fick mig nästan att ramla av stolen när han föreslog att de skulle få bo inne tills vi fixat klart där ute.
Det gäller att smida medan järnet är varmt så idag har jag skickat honom på inköpsuppdrag på Lantmanna. Haha.
Fågelhunden Freud sitter som hypnotiserad och väntar på att det ska komma stekta sparvar flygande om hon slickar sig tillräckligt mycket runt munnen eller nåt. Men pilutta henne. De här små rackarna är inte gjorda för att någonsin i full frihet picka omkring på gården (eller inne för den delen).
Ferry är som vanlig skeptisk till husdjur. Vill inte ens gå fram och nosa. Tycker att fåglar är lika fåniga som hamster, orm eller vadsomhelst.
Fast Nestor är roligast. Han verkar ha adopterat vaktlarna som sina egna valpar. Igår kväll låg han med huvudet på sned utanför buren och nosade så försiktigt.
Ursäkta dålig Instagrambild. De få gånger jag har med mobilen nånstans brukar jag instagramma. Mest för det redan låg i telefonen när jag fick den. Fattar fortfarande inte riktigt vitsen med att kommunicera via suddiga bilder med olika filter.
Men. Nåja. Det här är i alla fall första bilden på underverken. Tagen i bilen på väg hem. Om jag säger att de färdades i en gammal hamsterbur så kanske ni förstår hur små de är. Den större av de mörka längst upp och den som sitter längst ner i bild är vuxna hönor, Judit och Judit. Och de andra två är 6-veckors tuppar. Den mörka är 10-åringens och han heter Jack/"Jackie". Min lilla ljusa tupp heter Sekuritas (jo, med k)....för att han är en vakt-el.
fredag 6 september 2013
Bajs-Banarne
Idag är jag så där himla trött på att kämpa.
Kämpa med och mot myndigheter.
Kämpa mot fördomar.
Kämpa för att bli tagen för den jag är.
Och framför allt kämpa med mig själv för att komma ut på andra sidan av en tunnel jag inte vet vart den leder.
Jag satt på ett bisarrt möte idag.
Ni vet, där myndighetspersoner spänner ögonen i en och verkligen, verkligen vill veta hur man mår och vad man har för planer för framtiden...samtidigt som man gång på gång blir avbruten och får ord lagda i sin mun.
Vet ni det? Nä, hoppas verkligen inte.
Hur förväntas man ha en plan för framtiden när man inte orkar tvätta håret?
Hur förväntas man passa in i en mall som till och med är för trång för en fiktiv medel-Svensson?
Nå. Öppna eget är tydligen ett realistiskt alternativ.
Alltså i ett jättekliv från hel sjukskrivning och ett par timmars rehabilitering i veckan.
Öppna eget som i att jobba hemifrån dessutom...
Samtidigt som jag helt standarsmässigt fick rådet att komma mig hemifrån.
Hm?
Ja. Jag var arg idag.
Tydligen var det två amatörterapeuter som höll låda.
Och sånt slutar aldrig bra.
När frågorna gled in på hur arbetsfördelningen ser ut hemma blev jag ännu argare.
Röt ifrån å det bestämdaste och sa:
- Ni kan väl inte på allvar menar att mitt tillstånd beror på att min man inte är lika huslig som jag? Vad vet ni om det och hur ser det ut hemma hos er "friska"?
- ....
Nä, jag menar det.
Hur jag ska börja må bättre är förstås en stor gåta.
Annars hade jag ju redan börjat hasa mig längs den rätta vägen.
Men visst, sitt för all del ni med era anteckningsblock och vänta på att jag ska kläcka allt och föreslå- nej, bestämma mig för hur allt ska gå till.
Och rationalisera därmed bort er själva.
Och den där jävla chi gongen kan hoppa upp och ta sig i arslet.
Kämpa med och mot myndigheter.
Kämpa mot fördomar.
Kämpa för att bli tagen för den jag är.
Och framför allt kämpa med mig själv för att komma ut på andra sidan av en tunnel jag inte vet vart den leder.
Jag satt på ett bisarrt möte idag.
Ni vet, där myndighetspersoner spänner ögonen i en och verkligen, verkligen vill veta hur man mår och vad man har för planer för framtiden...samtidigt som man gång på gång blir avbruten och får ord lagda i sin mun.
Vet ni det? Nä, hoppas verkligen inte.
Hur förväntas man ha en plan för framtiden när man inte orkar tvätta håret?
Hur förväntas man passa in i en mall som till och med är för trång för en fiktiv medel-Svensson?
Nå. Öppna eget är tydligen ett realistiskt alternativ.
Alltså i ett jättekliv från hel sjukskrivning och ett par timmars rehabilitering i veckan.
Öppna eget som i att jobba hemifrån dessutom...
Samtidigt som jag helt standarsmässigt fick rådet att komma mig hemifrån.
Hm?
Ja. Jag var arg idag.
Tydligen var det två amatörterapeuter som höll låda.
Och sånt slutar aldrig bra.
När frågorna gled in på hur arbetsfördelningen ser ut hemma blev jag ännu argare.
Röt ifrån å det bestämdaste och sa:
- Ni kan väl inte på allvar menar att mitt tillstånd beror på att min man inte är lika huslig som jag? Vad vet ni om det och hur ser det ut hemma hos er "friska"?
- ....
Nä, jag menar det.
Hur jag ska börja må bättre är förstås en stor gåta.
Annars hade jag ju redan börjat hasa mig längs den rätta vägen.
Men visst, sitt för all del ni med era anteckningsblock och vänta på att jag ska kläcka allt och föreslå- nej, bestämma mig för hur allt ska gå till.
Och rationalisera därmed bort er själva.
Och den där jävla chi gongen kan hoppa upp och ta sig i arslet.
Påtvingad österländsk filosofi
Ja.
Eller: Nä!
Inte gjorde jag "ingenting" igår.
Om nu någon hade trott det.
Jag hade en galen ångest och försökte förstås springa ifrån den bäst jag kunde.
Genom att städa, baka, tvätta, koka saft och trädgårda.
Men klok som ja ä såg jag vartåt det barkade och bjöd skyndsamt hem herr J på kaffe.
Varvid jag speedade upp tempot ännu mer för att hinna allt innan han kom.
Knäppgök.
Och egentligen borde man väl ha lagt av långt tidigare innan man börjar brottas med att flytta en djupt rotad buske och börjar gråta av sluthet och hopplöshet.
(Vänta bara, för det kommer en poäng här...)
När vi sedan skulle dricka kaffe kunde jag plötsligt inte lyfta vänster arm utan att det skar som knivar i axeln.
Tänkte väl först att nåt hade hamnat i kläm men ju längre kvällen led (Haha! Jag blev led av att jag led av ont i min led medan kvällen led) insåg jag att det nog hade hänt nåt på riktigt.
Vad?
Ingen aning. Hade jag varit sjukgymnast hade jag säkert vetat, ha ha (torrt skratt).
I natt har jag sovit på soffan och pallat upp armen med kuddar.
Och när jag säger sovit så menar jag förstås inte det. För jag har också haft sällskap av två hundar och en 5-åring.
Lika illa idag.
Fick stå som en schimpans och klia mig med deon med högra handen i höger armhåla medan jag utstötte en serie gutturala ljud.
Fick ta hjälp av herr B att krångla på tunikan.
Fick ta på mig sommarvita tights till för att jag inte kan knäppa knappar.
Och framför allt färdas jag väääldigt långsamt och försiktigt genom tillvaron.
Som en sengångare.
Som en chigångare.
Ja.
Klok kropp ja ha.
Som bromsar när skallen slår frivolter utan skyddsnät.
Och tur man är tvåhänt.
Även om jag skriver jäkligt fult med höger hand så funkar det väl så länge jag inte ska göra julkort.
Fast vet ni,
Det där med att det är mer ansträngande att göra någonting sakta - jorå, det stämmer.
Så jag får väl se det här som ren träning.
Och en prövning.
Jag har helt enkelt inget annat val än att vara i nuet, göra en sak i taget och försöka utveckla nåt slags tålamod.
Eller: Nä!
Inte gjorde jag "ingenting" igår.
Om nu någon hade trott det.
Jag hade en galen ångest och försökte förstås springa ifrån den bäst jag kunde.
Genom att städa, baka, tvätta, koka saft och trädgårda.
Men klok som ja ä såg jag vartåt det barkade och bjöd skyndsamt hem herr J på kaffe.
Varvid jag speedade upp tempot ännu mer för att hinna allt innan han kom.
Knäppgök.
Och egentligen borde man väl ha lagt av långt tidigare innan man börjar brottas med att flytta en djupt rotad buske och börjar gråta av sluthet och hopplöshet.
(Vänta bara, för det kommer en poäng här...)
När vi sedan skulle dricka kaffe kunde jag plötsligt inte lyfta vänster arm utan att det skar som knivar i axeln.
Tänkte väl först att nåt hade hamnat i kläm men ju längre kvällen led (Haha! Jag blev led av att jag led av ont i min led medan kvällen led) insåg jag att det nog hade hänt nåt på riktigt.
Vad?
Ingen aning. Hade jag varit sjukgymnast hade jag säkert vetat, ha ha (torrt skratt).
I natt har jag sovit på soffan och pallat upp armen med kuddar.
Och när jag säger sovit så menar jag förstås inte det. För jag har också haft sällskap av två hundar och en 5-åring.
Lika illa idag.
Fick stå som en schimpans och klia mig med deon med högra handen i höger armhåla medan jag utstötte en serie gutturala ljud.
Fick ta hjälp av herr B att krångla på tunikan.
Fick ta på mig sommarvita tights till för att jag inte kan knäppa knappar.
Och framför allt färdas jag väääldigt långsamt och försiktigt genom tillvaron.
Som en sengångare.
Som en chigångare.
Ja.
Klok kropp ja ha.
Som bromsar när skallen slår frivolter utan skyddsnät.
Och tur man är tvåhänt.
Även om jag skriver jäkligt fult med höger hand så funkar det väl så länge jag inte ska göra julkort.
Fast vet ni,
Det där med att det är mer ansträngande att göra någonting sakta - jorå, det stämmer.
Så jag får väl se det här som ren träning.
Och en prövning.
Jag har helt enkelt inget annat val än att vara i nuet, göra en sak i taget och försöka utveckla nåt slags tålamod.
torsdag 5 september 2013
Good Hair Day
Jaså torsdag allaredan minsann, minsann.
Ja, det är mycket nu.
Inte minst säsongens alla föräldramöten.
Logistiken blir näppeligen enkel när man både har barn på dagis, på lågstadiet, på mellanstadiet, på högstadiet och på gymnasiet. Plus att lärarmaken har sina egna möten. Som ikväll till exempel.
Förresten har hela låg- och mellanstadiet friluftsdag idag. Gemensam promenad till nån skog i min by-utanför-byn för lek och hamburgergrillning.
Ha ha. Bäst att hålla sig inomhus då.
Tur(??) man har saker att göra. Det ser ut som skrutt här. Sedan jag gick loss som en tornado i skåp och lådor för att rensa ut sånt som flyktingfamiljer har nytta av och köra iväg till kyrkan.
Förutom...att jag inte kommit mig så långt som att få iväg grejerna.
Nu flyttar jag mest runt alla bananlådor och sopsäckar för att jag blir trött i huvve av att se dem.
Och så borde jag ta mig i kragen och skrubba upp ett par barnvagnar. Det är inte så himla käckt att kryssa mellan sånt inomhus när man inte har småbarn längre.
Hur som helst....Shit, vad mycket man har hemma som man inte använder! Ändå tycker jag ju att jag är skapligt minimalistisk och gör mig av med saker helt osentimentalt. Men tydligen inte då. Eller så feng shuiar jag helt enkelt på fel sätt.
Men skyfflar man runt bråte nog länge går det även att fynda till sig själv. I linneskåpet hittade jag av nån anledning en jättefin sommarklänning. Och så hittade jag en bunt trädgårdstidningar som jag köpte billigt på en trädgårdsmässa förra året. Fast de låg inte i linneskåpet. Vill jag bara tillägga.
Nä, om man skulle ta och tona håret kanske?
Nu när jag äntligen hittat en kulör som verkar vara exakt min egen. Det är inte lätt, ska ni veta.
För tydligen är orange inte heller detta års heta färg, haha.
Men jag bidar min tid.
För eller senare blir jag säkert jätteinne.
Hur som helst sitter jag där jag sitter. Jag har ju inte så mycket annat att välja på.
När jag var tonåring provade jag alla möjliga andra färger men oftast såg det för hemskt ut. Särskilt som jag är så himla blek också.
Så nu tonar jag håret en, eller möjligtvis två, gånger per år. Känner mig lite piggare när jag ser mig i spegeln men det är sällan nån annan märker nåt.
Fåfänga när den är som mest....eh, meningslös.
Jo. Så får det bli.
På en av mina föreläsningar på Folkhögskolan i början av veckan var jag extra insiktsfull och deklarerade att jag skulle ge mig själv i läxa att göra fler saker för min egen skull - och utan dåligt samvete för att jag inte gör "nytta". Inte för att jag hade en aning om vad det konkret skulle betyda när jag sa det. Men precis nu kom jag på att det måste vara att sitta med toning i håret medan jag bläddrar i trädgårdstidningar. Häpp!
Ja, det är mycket nu.
Inte minst säsongens alla föräldramöten.
Logistiken blir näppeligen enkel när man både har barn på dagis, på lågstadiet, på mellanstadiet, på högstadiet och på gymnasiet. Plus att lärarmaken har sina egna möten. Som ikväll till exempel.
Förresten har hela låg- och mellanstadiet friluftsdag idag. Gemensam promenad till nån skog i min by-utanför-byn för lek och hamburgergrillning.
Ha ha. Bäst att hålla sig inomhus då.
Tur(??) man har saker att göra. Det ser ut som skrutt här. Sedan jag gick loss som en tornado i skåp och lådor för att rensa ut sånt som flyktingfamiljer har nytta av och köra iväg till kyrkan.
Förutom...att jag inte kommit mig så långt som att få iväg grejerna.
Nu flyttar jag mest runt alla bananlådor och sopsäckar för att jag blir trött i huvve av att se dem.
Och så borde jag ta mig i kragen och skrubba upp ett par barnvagnar. Det är inte så himla käckt att kryssa mellan sånt inomhus när man inte har småbarn längre.
Hur som helst....Shit, vad mycket man har hemma som man inte använder! Ändå tycker jag ju att jag är skapligt minimalistisk och gör mig av med saker helt osentimentalt. Men tydligen inte då. Eller så feng shuiar jag helt enkelt på fel sätt.
Men skyfflar man runt bråte nog länge går det även att fynda till sig själv. I linneskåpet hittade jag av nån anledning en jättefin sommarklänning. Och så hittade jag en bunt trädgårdstidningar som jag köpte billigt på en trädgårdsmässa förra året. Fast de låg inte i linneskåpet. Vill jag bara tillägga.
Nä, om man skulle ta och tona håret kanske?
Nu när jag äntligen hittat en kulör som verkar vara exakt min egen. Det är inte lätt, ska ni veta.
För tydligen är orange inte heller detta års heta färg, haha.
Men jag bidar min tid.
För eller senare blir jag säkert jätteinne.
Hur som helst sitter jag där jag sitter. Jag har ju inte så mycket annat att välja på.
När jag var tonåring provade jag alla möjliga andra färger men oftast såg det för hemskt ut. Särskilt som jag är så himla blek också.
Så nu tonar jag håret en, eller möjligtvis två, gånger per år. Känner mig lite piggare när jag ser mig i spegeln men det är sällan nån annan märker nåt.
Fåfänga när den är som mest....eh, meningslös.
Jo. Så får det bli.
På en av mina föreläsningar på Folkhögskolan i början av veckan var jag extra insiktsfull och deklarerade att jag skulle ge mig själv i läxa att göra fler saker för min egen skull - och utan dåligt samvete för att jag inte gör "nytta". Inte för att jag hade en aning om vad det konkret skulle betyda när jag sa det. Men precis nu kom jag på att det måste vara att sitta med toning i håret medan jag bläddrar i trädgårdstidningar. Häpp!
måndag 2 september 2013
Ett hem till min enda tomatplanta
Det slog mig igår att min farfar då skulle ha fyllt 90 år.
Jag försökte föreställa mig något slags kalas, men det var stört omöjligt att se honom äldre än de knappa 62 år han var när den sjätte hjärtinfarkten kom.
Nå. Jag var 12 år när farfar dog och vi stod inte direkt nära varandra.
Men i och med födelsedagen var det också en annan sak som slog mig:
Nämligen att jag alltid kände att farfar fyllde år på höstens första dag.
Häpp!
Passande då att jag just igår var ute i trädgården och kastade bort fula sommarblommor till förmån för ljung, snaggade en jättestor vinbärsbuske och fick med mig mer gula blad än ogräsrötter när jag snyggade till kanterna på grusgången.
Kanske var det däremot inte lika höstigt att vi satte ihop mitt växthus. Men eftersom jag lider (nej, faktiskt mera njuter) av ett svårt fall av halvaprisetmani får man ju bortse från att säsongen är över och istället drömma om kommande vår.
Sa jag att vi satte ihop växthuset? Nja, det var kanske att ta i. Jag hjälpte till och styrde upp men det var faktiskt herr B och 16-åringen som kämpade med plockepinnet av delar.
Men sånt blir jag rörd av. Jag menar, de struntar väl fullständigt i min trädgård.
Liksom herr D som kom med en vinbärsbuske på traktorskopan. Och herr M som kom med grus på sin traktorskopa.
Haha. Sällan eller aldrig har jag haft så många ointresserade karlar som hjälpt till i min trädgård under en och samma helg.
11 grader...
Det kanske betyder att jag måste klä mig när jag åker till Folkhögskolan?
Fair enough.
Men skorna då?
Vad har man på sig mellan högsommar och riktig höst?
Antar att sandalerna jag enligt 5-åringen haft "ända sedan Jesus var ung" går bort.
Äh, strunt samma.
Jag börjar ändå vara tillräckligt gammal för att ses som excentrisk istället för allmänt konstig.
- Så var det ju det här med vaktlarna som jag inte hunnit ta tag i under helgen.
Sa hon högt och klart för att påminna sig själv.
Jag försökte föreställa mig något slags kalas, men det var stört omöjligt att se honom äldre än de knappa 62 år han var när den sjätte hjärtinfarkten kom.
Nå. Jag var 12 år när farfar dog och vi stod inte direkt nära varandra.
Men i och med födelsedagen var det också en annan sak som slog mig:
Nämligen att jag alltid kände att farfar fyllde år på höstens första dag.
Häpp!
Passande då att jag just igår var ute i trädgården och kastade bort fula sommarblommor till förmån för ljung, snaggade en jättestor vinbärsbuske och fick med mig mer gula blad än ogräsrötter när jag snyggade till kanterna på grusgången.
Kanske var det däremot inte lika höstigt att vi satte ihop mitt växthus. Men eftersom jag lider (nej, faktiskt mera njuter) av ett svårt fall av halvaprisetmani får man ju bortse från att säsongen är över och istället drömma om kommande vår.
Sa jag att vi satte ihop växthuset? Nja, det var kanske att ta i. Jag hjälpte till och styrde upp men det var faktiskt herr B och 16-åringen som kämpade med plockepinnet av delar.
Men sånt blir jag rörd av. Jag menar, de struntar väl fullständigt i min trädgård.
Liksom herr D som kom med en vinbärsbuske på traktorskopan. Och herr M som kom med grus på sin traktorskopa.
Haha. Sällan eller aldrig har jag haft så många ointresserade karlar som hjälpt till i min trädgård under en och samma helg.
11 grader...
Det kanske betyder att jag måste klä mig när jag åker till Folkhögskolan?
Fair enough.
Men skorna då?
Vad har man på sig mellan högsommar och riktig höst?
Antar att sandalerna jag enligt 5-åringen haft "ända sedan Jesus var ung" går bort.
Äh, strunt samma.
Jag börjar ändå vara tillräckligt gammal för att ses som excentrisk istället för allmänt konstig.
- Så var det ju det här med vaktlarna som jag inte hunnit ta tag i under helgen.
Sa hon högt och klart för att påminna sig själv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)