Häng med i babblet:

Jodå.
Jag köpte ketchup.
Och en hel massa annat.
Lite random delar av bananer, pålägg och grillkött.
Som vanligt har jag noll koll på vad jag håller på med.
Proppar in i kyl och frys och sedan har jag ingen aning om vad jag ska laga.
Lösningen stavas förstås handlingslapp.
Men sånt är för amatörer.
Inte för Mensasmarta jag.
Ha ha ha (torrt skratt).
Förresten skulle det inte förvåna mig om Mensafolket åt Billys panpizza eller köttsoppa på burk till middag.
Men ändå.
Här blir det köttbullar, stuvade makaroner, kokt blomkål och en knäckemacka.
Till vilket det passar alldeles yppans med...
Just det: ketchup.
Som jag för övrigt inte äter själv.
Och som för övrigt ingen kommer att applådera mig för att jag kom ihåg att köpa när jag andäktigt ställer fram flaskan på bordet.
Men ändå.

Var var jag?
Jo, att nästan börja gråta när varenda jäkla butik bygger om när jag ska försöka bunkra upp för att hålla min familj mätt.
På Ica Maxis byggarbetsplats hittar jag bara vilse nu för tiden.
På Willys har jag inte lärt mig hitta efter senaste ombyggnationen än.
Och går därför ut från båda ställena utan att få med mig salt.
Stannar i grannbyn på Ica. För salt kan man ju inte vara utan. Eller utan och utan...Sanningen är väl snarare att flingsalt är för dyrt att strössla över korvstroganoffen. Men hur som helst...
Tror ni inte att att de bygger om där också?!
Jag letar salt så länge att personalen säkert tror att jag är en snattare som stryker runt bland hyllorna.
Nå. Hem kom jag till slut. Utan att riktigt veta hur.
Packat upp har jag gjort. Utan att riktigt veta var jag lagt allt.
Satt mig ner för att vila och göra ingenting. Utan ha minstaste lilla aning om hur man gör.
Förresten behöver jag mjöl till makaronstuvningen...
Och det glömde jag köpa.

Nä, jag förstår om ni inte förstår vidden av mina problem när jag uttrycker mig på ovanstående vis.
Men vad ska man göra då?
Dra täcket över huvve och aldrig kliva upp?
Jag tror att depressionen, slutheten OCH hypomanin skulle försvinna i ett rökmoln om jag hade en get.
Haha?
Nej, jag skojar inte.
Den 15:e juli fyller jag 40 år. Och en get är det enda jag önskar mig.
En sån där liten, tvåfärgad, afrikansk dvärgget med tjock mage och en gulligt bräkande röst.
Ja, okej. Kanske två då. Eller fyra. Jag är inte petig.
Och av herr B önskar jag mig en hage utanför vårt gamla utedass där han/flocken skulle bo.
Nej, inte herr B. Getabocken förstås.
Ah, dessa tvetydiga syftningar. Visst är de kul?
Nu gäller det bara att övertyga herr B. Djurhataren. Nej, inte hatare. Mer att han är likgiltig inför naturens under. Fast han borde ju ha lyckan jag fick från alla mina höns i färskt minne...

Synd man inte gillar chèvre förresten.
Eller chevré som många felaktigt säger. Med betoning på det stumma e:et i slutet.
Om jag vore lite tuffare skulle jag rätta dem.
Men eftersom de som säger fel gör det för att de vill berätta hur gott det är med ch...eh, getost så blir jag snarare avundsjuk.
Jag gillar all ost utom precis den.
Det stör mig. Jag känner mig okultiverad och utesluten.
Och förresten så betyder ordet chèvre inte ens getost utan kort och gott get.
Så fick jag det sagt. 

Je voudrais un chèvre pour ma anniversaire.