Ledsen

Njä, inte vet jag vad som är fel nu, men jag vaknade med tung ångest även i morse.
Vad fasen!
Just morgonen och förmiddagen brukar ju vara rätt så immuna mot såna här påslag.
Tungt.
Och dessutom hade jag ingen chans att krångla mig ur mitt eget liv idag heller.
Herr B skulle göra några ärenden. Typ köpa skoterdelar eller nåt annat ointressant.
Och jag hade i ett svagt ögonblick lovat 16-åringen att följa med på stan.
Med Sobril i fickan och en privatchaufför i form av moder som ändå skulle iväg och klippa sig tog jag mig i alla fall till storstan.
Skaffade ungdomskonto på banken, dirigerade runt sonen som lämnade CV inför sommarjobb, tittade på när han satte sprätt på födelsedagspengar, köpte två tröjor åt honom i storlek XL(!) och avslutade med att bjuda på kebab.
Och allt i ett rasande tempo.
Sedan kom jag hem och slocknade.
Nu är jag seg som en gammal palsternacka.
Och ledsen.
Över att inte orka. Över att gång på gång tömma depåerna. Över brevet från FK.
Och inte minst ledsen över att jag tillåter mig att bli ledsen.
Inget blir ju bättre av det.
Och så tillbaka till acceptansresonemanget.
Suck.

Nåja.
Slutspelshockey i alla fall.
Och alldeles tyst här inne eftersom tre småtroll är ute och leker Star Wars.
Count your blessings var det ja...