Vårpigghet med turbo

Om det behövs städas så är man väl inte sjuk för att man gör det?
Åtminstone inte om man inte är bipolär med städ-, sorterings- och kastabortmani.
Äh, jag vet inte.
Kanske är det inte normalt att städa ur ett stort diverseskåp halv åtta på morgonen...
Och sedan göra i ordning ett paket med lite mediciner för att skicka till en vän...
Och därför städa i medicinskåpet...
Och sedan i kökslådan där saxarna och tejpen (till paketet) ligger...
Och efter det sätter man sig inte ner utan börjar para ihop strumpor...
Och ser all oreda som tränger sig på så nära att man nästan tappar andan.
Hm. Jag kanske skulle ha åkt till Hälsans idag i alla fall.
Men jag var ju så slut att jag prioriterade bort det till förmån för att åka och köpa skor med 12-åringen i eftermiddag.
Haha. Vila my ass!

Som sagt: Skaffa er inte utbrändhet och bipolaritet på samma gång. Det krockar någonting grymt. Gasen och bromsen i samtidigt liksom.
Jag blev själv förvånad i helgen hur mycket jag orkade med barnen. Massor med sagoläsning, bekräftning, brasor, tålamod och framför allt playmobyggande. Och så sent som i morse åkte jag och 4-åringen till rymden i en stor kartong.
Misstänkt likt en högre växel. För jag är ju trots allt lika slut som vanligt.
När vi satt i rymdraketen, andades med våra gälar och gasade allt vi hade, med traktorljud, kom 16-åringen in i köket:
- Eh, du borde nog ta dina mediciner mamma...
Aouch! Haha.

Nå. Till och med korsordslösningen är speedad så det kanske är nåt på gång.
Jag skriver så snabbt att det nästan inte går att läsa. Jag som annars är så noga med att det ska bli snyggt.
Men å andra sidan...
Så ser jag mig själv skruva upp.
Och det är verkligen inte alla gånger jag gör det när hjärnan skojar till det.
Så det kanske bara är vanlig vårpigghet...

Min bror inlindad i plast. Han har ingen diagnos. Det där är sånt han gör på kul. Men om jag åker till rymden är jag galen. Haha.