Nej förlåt!
Nu blev det visst en sån där falsk lockrubrik jag störde mig på så mycket hos andra när jag bloggade på förra portalen.
Jag köpte inte ett marsvin igår. Jag lovar.
Men jag tänkte faktiskt göra det.
Kanske håller jag på att bli manisk.
Kanske är det min starka bebislängtan som gör att jag håller på att bygga upp en djurpark här hemma.
Eller så är jag bara uttråkad på ett helt friskt och naturligt sätt, haha.
Helt säkert är i alla fall att jag allt som oftast överväldigas av känslan att jag inte vet vad jag håller på med längre.
Obehaglig känsla.
Och ingen fattar nåt förstås. Eftersom jag är mitt vanliga jag utåt. Bygger med Duplo, kokar kalops och tar på mig bh. Liksom.
Jag har ingen aning vart jag och mina diagnoser är på väg.
I helgen kände jag mig nästan normal. Utfodrade nattgäster, extrabarn och grannar. Jonglerade nästan som jag kunde förr. Dvs, med fler bollar än en.
Att byta jobb, starta eget, studera, vadsomhelst kändes möjligt.
Jag såg en glimt av en ljus framtid.
Men så gick ridån obarmhärtigt ner igen.
Igår orkade jag dricka kaffe på Hälsans.
Sedan åkte jag förbi affären.
Och hämtade 9-åringen på vägen hem.
Efter att ha packat upp all mjölk var jag så slut så kinderna var blossande röda, armar och ben var darriga, ögonlocken tunga och hjärnan i stand by.
Handla mat är alltså sånt man gjorde efter jobbet utan att ens reflektera över det.
Eller efter en natt av amning varje timme och två andra småbarn som låg och sparkades.
Handla har numera utvecklat sig till en aktivitet.
En typ av arbetsträning.
Minnesträning.
Fysisk belastning.
Social träning.
Nåt jag gjorde i förbifarten som gamla Annette har nu blivit dagens huvuduppgift.
Veckans huvuduppgift, tamebövelen!
Något att hålla fast sig i när allt annat flyter runt utan att jag har kontroll.
Bisarrt.
Och ännu mer bisarrt är det att jag ändå inte orkar....
Nu blev det visst en sån där falsk lockrubrik jag störde mig på så mycket hos andra när jag bloggade på förra portalen.
Jag köpte inte ett marsvin igår. Jag lovar.
Men jag tänkte faktiskt göra det.
Kanske håller jag på att bli manisk.
Kanske är det min starka bebislängtan som gör att jag håller på att bygga upp en djurpark här hemma.
Eller så är jag bara uttråkad på ett helt friskt och naturligt sätt, haha.
Helt säkert är i alla fall att jag allt som oftast överväldigas av känslan att jag inte vet vad jag håller på med längre.
Obehaglig känsla.
Och ingen fattar nåt förstås. Eftersom jag är mitt vanliga jag utåt. Bygger med Duplo, kokar kalops och tar på mig bh. Liksom.
Jag har ingen aning vart jag och mina diagnoser är på väg.
I helgen kände jag mig nästan normal. Utfodrade nattgäster, extrabarn och grannar. Jonglerade nästan som jag kunde förr. Dvs, med fler bollar än en.
Att byta jobb, starta eget, studera, vadsomhelst kändes möjligt.
Jag såg en glimt av en ljus framtid.
Men så gick ridån obarmhärtigt ner igen.
Igår orkade jag dricka kaffe på Hälsans.
Sedan åkte jag förbi affären.
Och hämtade 9-åringen på vägen hem.
Efter att ha packat upp all mjölk var jag så slut så kinderna var blossande röda, armar och ben var darriga, ögonlocken tunga och hjärnan i stand by.
Handla mat är alltså sånt man gjorde efter jobbet utan att ens reflektera över det.
Eller efter en natt av amning varje timme och två andra småbarn som låg och sparkades.
Handla har numera utvecklat sig till en aktivitet.
En typ av arbetsträning.
Minnesträning.
Fysisk belastning.
Social träning.
Nåt jag gjorde i förbifarten som gamla Annette har nu blivit dagens huvuduppgift.
Veckans huvuduppgift, tamebövelen!
Något att hålla fast sig i när allt annat flyter runt utan att jag har kontroll.
Bisarrt.
Och ännu mer bisarrt är det att jag ändå inte orkar....
Sov mellan 16 och 19 igår kväll.
Tjoho, liksom.
Idag ska jag hämta lilleman på dagis.
Tydligen har han varit arg där.
Precis som andra 4-åringar, I´m sure.
Men ändå.
Han kan behöva lite tid med mamma.
För en stund sedan ramlade jag ner från bron.
Dumt. Jag vet. Men vad gör man?
Knät ser inte klokt ut.
Och så slog jag mig på höften, inuti handflatorna och på fingrarna.
Tur att ingen såg mig ändå.
Trosor, t-shirt, powerboots i stl 48...och så barbent förstås.
Dagens adrenalinkick.
Kanske inte så dumt.
Imorgon blir det att rulla ner för de fyra trappstegen med flit för att vakna till.
Jag har säkert berättat det förr, men din beskrivning av handlande som en stor och avancerad aktivitet påminde mig... När jag var "sjuk"...
SvaraRaderaOK, här måste jag göra en utvikelse, som blir alldeles för lång för en parantes: jag ser det som att "sjuk" inte var något jag "var", det är något vi alla "är", i större eller mindre utsträckning. Skillnaden mellan de som sjukskrivs och övriga är att vi som sjukskrivs faktiskt har sjukdomsinsikt, vilket de andra ännu inte har eller aldrig får... Det kan inte vara sunt att leva på det sätt som vi gör idag!
Så där, nu kan jag fortsätta: När jag var "sjuk" skulle jag en gång gå och handla till pannkakor. Bara till pannkakor. jag skulle alltså ha med mig ägg, mjöl och mjölk hem. BARA det. Jag skrev inte en lapp (för den sjukdomsinsikten hade jag inte...) utan gick till affären, tog min korg, plockade ner det jag skulle ha, studerade korgen och kontrollerade att allt var med, betalade, gick hem och hade inte köpt ägg... Det är klart att handla blir en heldagsaktivitet när hjärnan fungerar (eller inte fungerar) på det sättet...
Jag kan bara hålla med Freja. För det ÄR precis så det är! Det är ett livsfarligt spel vi i västvärlden håller på med med våra hjärnor. Antingen så överbelastar vi dem med saker att göra "bara för attdet skall man väl klara av (enligt det snabba samhället vi lever mitt i)" ELLER så lämnas vi arbetslösa med en känsla av att icke vara önskade och just därför "bryter" sjukdomen igenom.
SvaraRaderaDet finns en ände på detta. Ett slut. Som ser olika ut förvisso för olika personer. Men. Det kommer att bli bättre Nettan. Så att du kan bli denbästa Annette du kan. Inte den gamla Annette - utan en ännu bättre A. Som mår väl. *ler*
Kram påre.
Ja precis. En aktivitet som prioriteras bort för det finns inga krafter. Eller tankeverksamhet. Och är man på affären så vill man fort ut. Och får inte med sig nånting.
SvaraRaderaJag förstår jag också.