Observanta läsare kanske ser att jag raderat mitt inlägg från i förrgår.
För att det blev för personligt. För bittert.
Vem vill egentligen vara bitter?
Nä, jag menar det.
Kanske borde jag skaffa mig en helt anonym blogg eller kanske jag borde skaffa mig en helt ny familj/ helt nya vänner.
Vad vet jag.
Eventuellt ett helt nytt psyke, va?
Ha ha.
Nåja.
Idag är en annan dag. Eller nåt åt det hållet.
Idag har jag fått erfara att det inte behövs en taskig barndom för att förvägras en dräglig vuxendom.
Mår man bättre av det då?
Näh.
Verkligen inte.
Men poängen stavas nu och för alltid: perspektiv.
Har man perspektiv så klarar man sig alltid.
Har man perspektiv så kan man alltid förstå.
Har man perspektiv så kan man alltid räkna ut.
Och det hjälper.
Mot ångest.
Mot depression.
Och mot...eh, en själv.
Kanske.
Om man har tur.
Fast perspektiv kan vara jobbiga ibland. Som när jag var liten och inte ville äta kålsoppan och mamma påminde om barnen i Biaffra.... Då blev ju kålsoppan bara ännu hemskare, när jag förstod att de stackars barnen inte ens hade nått så äckligt att äta....
SvaraRaderaNettan - kram på dig. Alltid!
SvaraRadera