Barnarbete

När man inte har sin bästa dag är det toppen att ha en 15-åring som mer än gärna utför sysslor för att tjäna ihop till två dagars datorspelande med besök på pizzerian under lovet.
Så han har både hämtat in ved, tagit en promenad med Nestor och postat ett viktigt brev åt mig och lagat middag.
Doften av korvstroganoff de luxe har letat sig in hit till biblioteket och han har till och med tänt massor med ljus i matrummet.
En win-win liksom.

Efter morgonens urladdning har jag försökt vila. Vilket inte är så lätt när barnen med kompisar har målat sina ansikten med diverse ögonskuggor och använt en hel blå kajalpenna (som förmodligen inte går att tvätta bort) och sedan rasat runt och byggt vapen av tomrullar och silvertejp.
Herr B har ägnat sig åt tvättberget och faktiskt lyckats med det nästintill omöjliga: att tömma hela tvättkorgen. Det ligger inte ens en stackars strumpa där. Fantastiskt.
Men jag känner mig onyttig. Ah, ni vet - värdelös, lat, hypokondrisk och galen.

Hur som helst är jag helt matt. Tom i skallen liksom. Som det så ofta blir efter ett psykbryt. Jag orkade inte ens bli upprörd att Myhrer som låg så bra till åkte ur i andra åket.
Bättre än sprängande ångest förstås.
Men dock: inte helt friskt heller.
Jag tror att jag ska avboka min rehabilitering imorgon.
För att rehabilitera mig.
Hemma.
Kanske sova till och med.
För det antar jag att mina tre skollovslediga grabbar också tänker göra.
Och så tinar vi rester från frysen till lunch.
Och går och lägger oss igen.
Som Specialagent Oso skulle ha sagt: Det låter som en plan!
Huvudsaken att man har en plan med sitt liv va?
Att dra täcket över huvudet när man är nere är ju högst förbjudet.
Men visst blir det en helt annan sak när man planerar att göra det.
Målinriktad rehabilitering. Ha ha ha.

Yberpedagogiska agentbjörnen Oso. Alltid lika pigg och käck. Som synes hjälper han barn med riktigt avancerade saker.
I treee stycken steeeg dessutom. Mycket enkelt och fattbart. Varför krångla till problemen liksom...