Cirkeln är sluten

Vad var det för puck-romare som sa det med glättig ton?
Kanske till och med en av de gamla grekerna.
Antagligen.
För på den tiden var inte psykiska sjukdomar, mediciner och rehabilitering uppfunna.
Så man tyckte väl kanske att var en rolig åktur att ta hela varvet och sedan landa där man började.
Mina cirklar är likt tvångsvård slutna hela tiden.
Men det är inget att jubla över.
Inte är de runda heller.
Nej, knaggliga, taggiga livsloopar som korsar sin egen bana och som har fullt med vilseledande återvändsgränder som man måste backa ur. Som i och för sig passerar GÅ x antal gånger, men det är helt omöjligt att försöka kliva av.
Idag slöt sig min loop. På ett sätt.
På ett annat sätt kan man säga att jag påbörjar varv sjuttielva.
Och inte är det så kul att åka när man redan känner till alla knaggel och taggar.
Sjukskrivning...gamla mediciner...nya mediciner...nygamla mediciner som man får prova igen...biverkningar, blablabla...sitta hos läkaren och försöka känna efter hur man mår...vara ledsen över att man möter så mycket folk man känner som har slutat att fråga hur man mår för länge sedan...komma hem från läkaren och säcka ihop för att man egentligen inte orkar hålla på att åka dit...vara trötttrötttrötttrött...ångest, ångest är min arvedel...framtiden är försvunnen...det mesta är svart...
Tja, den vanliga loopen faktiskt.
Den åkturen som blivit vardagsmat för mig hur mycket jag än kämpar emot.
Så får jag vinka till världen när jag passerar GÅ...
Utan att kunna kliva av.