Förändringens vindar?

Vi har goda vänner som funderar på att köpa hus.
Ni vet, åker runt på visningar, kollar planlösningar och räknar på boendekostnader.
De var här ikväll efter att ha varit på en visning.
Så där förväntansfulla och försiktigt optimistiska.
Klurade redan på detaljer som skulle fixas trots att de inte ens lagt bud.
Kommer ni ihåg...hur det var?
Ah, jag minns det som igår.
När man vet att man står precis på randen till någonting stort men man vet inte riktigt vad det kommer att innebära.
När man vet att livet är på väg in i en ny fas. In i någonting eget. Någonting gemensamt.
När vi köpte Dårhuset var jag dessutom nygravid med 15-åringen och hade bara ett år kvar på sjukgymnastutbildningen.
Ja, visst stod man inför en massa förändringar.
Men (ja, självklart kommer det ett men)...
Var är alla såna förändringar nu???
Jag vill också bli husägare, förstagångsförälder och gå en spännande yrkesutbildning.
Bildligt talat alltså.
För bokstavligen kan förstås en del av ovanstående bli aningen svårt.
Själaglad som jag är för att mina vänner går vidare - för det är jag - får jag igen den här känslan av att jag blir lämnad kvar. Bakom. I det som varit. I gamla hjulspår som inte leder nån vart.
O, shit vad hon tolkar in mycket i en husvisning! Tänker ni säkert nu.
Åtminstone om ni inte läst min blogg förut. Ha ha.
Men visst gör jag det. Tolkar in allt i allt och inget. Hela tiden.
Dock. Faktum kvarstår.
Den enda förändring jag kan tänkas stå inför är att kanske, kanske, kanske flytta min bena från höger till vänster.
Om jag orkar ta itu med det.
Om jag vågar bli någon annan.
Om jag vågar möta mig själv i spegeln efteråt.
Om jag klarar att hålla ihop hjärnan tillräckligt länge för att hitta en kam i röran.
Om jag tycker att jag är värd en ny frisyr.
Ja. Ni fattar.
Jävla husspekulanter!