Samma kaos

Nä, morgontimmarna är inte harmoniska i Dårhuset för närvarande.
Dålig planering av fadern i kombination med trötta ungar som verkar ha ärvt min motvallsgen.
Jag försöker kliva åt sidan.
För jagar jag upp mig redan i ottan blir dagen därefter.
Jag har dessutom en egen full dag att fokusera på.
Terapi...
Fotokurs på Hälsans...
Hämta barn på dagis och hos kompisar för att herr B jobbar över...
Chefa i köket när 15-åringen på eget bevåg ska laga gulaschsoppa...
Chefa i hemmet medan herr B är på föräldramöte...
Tja, det var väl BAAAAAAAAAAAAAARA det.

Och i vanlig ordning: Vad kan jag då kapa för att få vila?
Hm, möjligtvis gulaschsoppan....förutom att jag då måste slänga ihop nån annan middag.
Tja, det var väl BAAAAAAAAAAAAAARA det.

Sjukskrivning är ett skämt.
Igår sov jag halva kvällen. För att jag flängt runt på dagen. På min egen rehabilitering. Ha ha ha.

Igår fick jag veta att en av mina compadres på Hälsans ska sluta. En jättetrevlig kille som jag har haft rätt mycket kontakt med. Jag blev väldigt ledsen. Och tänkte då att det var min vanliga separationsångest som gjorde sig påmind. Jag knyter ju människor till mig rätt hårt. Men när det där hade gnagt mig hela dagen insåg jag till slut...
Att det inte handlade om honom (fast jag kommer ändå att sakna honom). Utan om mig (nähä). Han går vidare - och jag är kvar. Kvar i en skyddad verkstad för att jag är i för dåligt skick för att ens arbetsträna. Kvar på ett ställe där jag egentligen inte passar in. Inte mitt gamla jag i alla fall. Förhoppningsvis inte mitt nya jag heller. När nu det behagar dyka upp. Inte vill jag harva omkring i en miljö så tillåtande att det knappt ställs några krav alls. Jag vill också gå vidare. Jag måste gå vidare. Innan jag blir tokig. Men för att göra det måste rycka upp mig. Och lära mig klara stress och krav. Och där är jag ju inte än. Bajs!

Och Stockholmstrippen kryper allt närmare. Hur jag ska orka det vet jag ICKET. Trots att det är väldigt kravlöst. Hämtning på Arlanda och allt det där. Men. Ja. Antagligen behöver jag lite semester. Särskilt för att jag är sjuk. Men antagligen blir det inte direkt nån semester. För att jag är sjuk. Roligt ska det trots allt bli. För det har jag bestämt. Det är alltför länge sedan jag träffade kära V. Som det så lätt blir när det skiljer 80 mil. Kanske överlever jag om jag låter bli att prata med okända farbröder på planet. Hushåller med energin liksom. Ha ha.

Nog om mig nu. För det är verkligen en person som står mig upp i halsen.

15-åringen har länge velat mellan att satsa på att bli lärare eller läkare.
Han är ju rätt så teoretiskt lagt så jag tror att vilket som skulle passa honom.
Men senaste tiden har det mer och mer börjat luta åt kock.
En oväntad vändning, minsann.
Fast yrke som yrke. Bara han hittar något som intresserar honom. Det skulle ju vara guld värt om han verkligen finner sin grej.
Och virrigheten till trots har han faktiskt fokuserat ordentligt i köket ett tag nu.
Jätteroligt.
Efter skolan idag åker han själv och kompletteringshandlar till soppan och sedan ska han skala potatis och hacka kött tills fingrarna blöder.
Om intresset håller i sig eller inte spelar inte så stor roll. För jag ser ju hur som helst att han lärt sig ta ansvar och kan fokusera. Den lille professorn har blivit stor. Och det är förstås nyttigt i alla möjliga sammanhang. Inte minst livet.

Spökväder idag. Mitt bästa. Näst efter åska och storm.