Haha, hihi, hoho

Om det är Oxytocin (se föregående inlägg) som frisätts när man kramas med en vän man inte har träffat på ett par veckor vet jag inte. Men antagligen.
Stackars kära E som har en fraktur på en ryggkota lyckades äntligen - med stel korsett och allt - ta sig till Hälsans Trädgård för en långfika.
Mycket trevligt.
Inte för att jag har några problem med samvaron med mina andra compadres, men ni vet hur det är när man träffar nån som det klickar med direkt.
Så var det med mig och E tidigt i våras. Trots att vi egentligen är rätt olika och lever rätt så olika liv. Nu är hon en av mina käraste vänner.

Nå.
Nu var det inte kärleksförklaringar jag tänkte skriva om - utan om andra saker som händer inuti moi idag.
Jag mår ju som bekant inte bra alls just nu.
Depressionsmässigt.
Nej, jag är under isen.
Och glider fortfarande.
Min skräck förstås. Att jag inte får stopp på glidandet.
Så för att förekomma elände har jag bett herr B att gömma alla Sobril och sömntabletter.
I en sån här sjukdom vet jag nämligen att man kan komma till en punkt då man inte har kontroll över sitt riktiga jag längre.
Jag är inte där nu. Inte alls. Men jag har varit där. Så jag vet.

I alla fall...
Så var vi några stackare(!) som satt kvar och höll kära E sällskap medan de andra drog till skogs.
Då halkade vi in på svåra ämnen.
Och i vanlig ordning satt jag och garvade.
Åt mig själv.
Åt eländet (ja, alltså mitt eget elände, inte deras).
För att ta udden av alltihop.
För att det inte skulle verka som om jag tyckte synd om mig själv.
Och så avvärjde jag raka frågor med trams tillbaka.
Inte ville jag sitta där och säga hur jag mådde.
MEN
Så insåg jag plötsligt att man inte kan skratta sig ur varenda nedförsbacke och bad om ursäkt.
Jag vet inte om de förstod vad jag höll på med, men ursäkten gick i alla fram till den som den var menad åt.
Nämligen mig själv.
Nu ska jag försöka skärpa mig.
Se sanningen i vitögat eller whatever.
Kanske till och med ösa ur mig på bloggen utan ett enda haha efteråt...
(Jag sa kanske)(haha)