Fyra grader kallt.
Och låset till Toyotan har frusit.
Kanske ett tecken på att jag borde varva ner och hålla mig hemma.
Men jag tar det hellre som ett tecken på att det behagar jävlas.
Jag skulle nämligen skjutsa 15-åringen till skolan.
Och inte minst åka och köpa ketchup och hämta ut litium.
Dessutom hade jag vaga planer på att klippa mig. Väldigt vaga. Men nu när det inte går får jag för mig att jag hade bestämt mig. Och att mitt liv liksom hänger på ett hår. Ha ha ha.
Nähäp, nu får han inte igång moppen heller.
Att knalla 6-7 km på sju minuter blir nog lite svårt.
Han är sin mors son och avskyr att komma för sent. Sedan är han även sin fars son och satsar på en nollvision när det gäller frånvaro.
Stackarn.
När nyckeln inte går in i låset går dessutom tankarna direkt till en VISS person som nu för tiden är min svurna fiende.
Nej, jag säger inte vem. För vem vet vad min galna granne gör då?
Han har säkert inte gjort nåt just den här gången. Men bara att man direkt misstänker honom säger väl en del om ofoget han har gjort genom åren.
Usch.
Nä, här börjar minsann kännas som en sån där dag när jag har klätt mig i onödan.
Och jag som kickade igång den så bra med ett samtal till FK och allt.
Kanske lika bra att jag förlikar mig med tanken på att vara hemma. Gillar läget, liksom.
Och fortsätter ringa de där jobbiga samtalen jag har samlat på hög.
Till gyn inte minst.
Lilleman får helt enkelt klara sig utan ketchup.
Vilket han borde kunna göra med tanke på att vi ska äta pannkaka till middag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar